Vi startar den här söndagen långsamt.

Sover ut, ligger kvar en stund med Buses morgonmumlande mellan oss och hans fingrar i håret, klär sen på oss och tar flickorna för en promenad i Smålandsregnet och den lilla parken med en träpaviljong som ser så ensam och tom ut där den står.

Mamma står med håret på ända ute i köket under tiden och lagar mat till hundarna; hon gör egen hundmat från grunden med nötfärs och oljor och morötter och ägg och annat som får både flickorna och Tage & Lisa att stå paralyserade vid hennes fötter med bedjande ögon.

 
 

 
 

Har ni sett hennes lägenhet?

En brokig samling av fantastiska skåp, udda figurer och bevis på att hon en gång i tiden tog den där jägarlicensen och var jaktlagets enda kvinna ute i skogarna. Nu jagar hon ju inte längre, men det sitter ändå kvar där inne i bröstet på henne på något sätt och spiller då och då över i inredningen.

Det är härifrån mitt eget intresse kommer.

 
 

 

 

 
 

De har skaffat en ny matta till vardagsrummet;

en djupturkos patchwork som får mina ögonfransar att fladdra av förälskelse och som jag utan problem skulle kunna se hemma i vårt sovrum. Och i deras sovrum finns en orgie av Chhatwal som jag också skulle kunna samla ihop och ta med mig hem, särskilt det där påslakansetet med paisleymönster (ett sånt HÄR). Överkastet har jag ju redan, det köpte hon på Sleepo när det var kod, och just de här tydliga tecknen på att v inspireras av varann – de gör mig varm i hjärtat.

Det är så fint att ha kommit dit.

 
 

 

 

 
 

Och Buse är helglycklig och mjukvarm i den här lägenheten, sitter nära sin mommo och godnattpussar Sockervadds-Göran och är som en liten virvelvind av glädje mellan rummen.

kom mommo! ropar han titt som tätt och skiner upp som en sol när hon kommer.

Hans kärlek är så okomplicerad, så rak, och går inte att ta miste på för nån av oss.

 
 

 

 
 

Vi läser böcker och tankar lugn;

sitter i en hög med hundar och böcker och lockar i knäet, jag stryker hans hår ur pannan och det slår mig återigen hur fantastiskt mycket kärlek det kan rymmas i en lägenhet och i en bröstkorg för en sånhär liten krabat som är strax över två och pratar i femordsmeningar,

Och när man är här så tänker jag ofta på det där ordspråket det krävs en hel by för att uppfostra ett barn just för det fina i alla dessa famnar som finns inom dessa väggar för att ta hand om honom.

 
 

 
 

Vi tar en långsam söndag här;

tittar inte på klockan och har ännu inte börjat packa.

Vi stannar här ett litet tag till, äter frukost och bildar soffhögar och njuter lugn.

Idag har vi inte bråttom.

 

 

 
 

Medan molnen bildar domedagskänsla utanför lägenheten stannar vi inomhus;

lagar mat tillsammans, pratar, njuter av värmen som vi knappast är bortskämda med hemma i Lutande Huset och ger Buse tomat efter tomat som han med allvarlig min sköljer under kranen.

 
 

 

 
 

Vi äter potatisbakelser med västerbottenost och het kyckling, på köksbänken står en hink med godis från Hemmakväll som snabbt minskar i takt allteftersom kvällen går och sockersuget behöver stillas.

Mamma sitter i soffan och surfar sekelskifteslägenheter och suckar, hittar såna med stora salar och ornament över dörrarna men undrar vad tusan de ska med 230 kvm till och förbannar det faktum att de inte kommer i mer hanterbara storlekar.

Hon har bestämt sig för att de ska flytta, att de behöver lite sekelskifte i livet.

Då brukar det bli så.

 
 

 
 

Så vi har en skön lördagskväll i Småland;

nybadade och fortfarande rosiga efter badrummets ånga, mina händer doftar fortfarande svagt av lavendel och rosmarin efter Buses kvällsmassage och stearinljusen fladdrar på matbordet.

Det behövs verkligen inte mer för att göra en lördag till timmar av återhämtning.

Bara familjen så nära, en middag och en lägenhet nånstans vid ett litet torg med domedagsmoln hängande över.