Igår åkte jag hem till Banditen med en kasse full med kamera, sladdar, ett tight fodral och ett par strumpbyxor att dö för. Jag skulle fotografera henne åt Memelie – och de där uppdragen är de absolut bästa. När jag kan kombinera nytta med nöje.

Som vanligt hade Banditen omsorgsfullt fixat frukost och när hon mötte mig i trappen doftade hon svagt av scones och tvål.

Jag vet inte vad det är med den kvinnan. Hon är omänskligt huslig på något vis, är alltid mån om att göra något extra när man kommer förbi trots att man på skarpen sagt åt henne att sluta tramsa och vila istället.

 
 

 
 

Det bjöds på varma scones, choklad med grädde, smoothie gjord på vaniljyoghurt och hallon, prästost och marmelad. Galet. Och Abbe var hemma och sprang ivrigt omkring med ett ben i munnen och försökte få all uppmärksamhet medan vi kramades och inspekterade lägenheten och slutligen satte oss till bords för att börja med en frukost innan vi fotograferade.

 
 

 
 

Och hemma hos Banditen? Jag känner mig hemma där. Som om jag har ett hem utanför hemmet, någonstans dit jag kan åka och slå mig ner och bara prata. Ibland mycket, ibland inte alls. Helt beroende på vad som behövs för stunden.

 
 

 

 
 

Lägenheten hade fått våriga färger och skåpet med ankäggsfärgen hade flyttats och stod nu bredvid sängen och höll upp en ranglig gran i kruka och en stor honeycomb, balitäckena från reunionhome hade åkt fram och happylightsen hängde fortfarande och spred mjukt sken på gardinstången.

Hon har det så förbenat mysigt, den där Banditen.

 
 

 
 

Efter att ha varit ute i minusgraderna och frusit fingrarna av oss (fast Banditen frös garanterat mest där hon stod i bara klänning) ramlade vi in i lägenheten igen; jag i soffan och hon i sängen, och pratade bort ännu en tid medan graderna sjönk ännu mer utanför och himlen började få den där karaktäristiska, lila tonen som skvallrar om snö. Då var det dags att åka hem. Att köra i fallande snö är något jag undviker så långt det är möjligt.

Och tur var väl det, för bara lite drygt en timme efter jag kom hem började flingorna släppa greppet om himlen och kort efter såg det ut såhär:

 
 

 
 

Mysigt så man dör, men inget jag kasar fram på frivilligt ute på motorvägen direkt.

Och bilderna?

 
 

 
 

Jodå.

De kommer nog bli bra, trots att flertalet i kameran ser ut såhär. Ni ska få se när de är klara.

Men nu vankas det jobb, möten och slaskpendling så jag får hoppa i ytterkläderna och bege mig. Fyra dagars kontorsarbete väntar, plusgraderna är tillbaka och det finns högar av papper på skrivbordet någon mil bort som kallar.

Nu kör vi vardag, tycker jag.

 

 

 
 

Och så kom starten på veckan;

en start som känns helt okej efter en helg full av onnie-ridning, mat och hemmaprojekt. Sänglamporna blev så himla fina att jag vart alldeles blödig och bedyrade mannen min eviga kärlek i en lång harang samtidigt som Buse tände och släckte dom i en takt som inte hade varit särskilt lämpligt om man nu haft anlag för epilepsi.

Ni ska få se sen.

 
 

 
 

Och idag är det ju ingen vanlig dag, för idag är det åka-till-Banditen-dag!

Jag ska fota henne åt Memelie i en kreation jag knappt kan bärga mig över att få trä på henne – jag vet att hon kommer att bli smashing och inne i huvudet rullar det redan bild efter bild som jag vill försöka återskapa så fort jag kommer fram. Det är nästan det bästa med fotograferandet; den mentala förberedelsen. Alla dessa bilder som tar form inne i huvudet och längtar efter att få ta sig ut och omsättas.

Så idag hittar ni mig där, i Ystad, med en älskad vän, min kamera och ett fånigt leende på läpparna.

 

∞

 

tröja | sheinside
boyfriendjeans | tokgamla

 

∞

 

 

 
 

Så fantastiskt det är med helg!

Nu sitter jag inne och kurar under en filt, mannen är placerad på en fårfäll framför brasan och Buse sover skönt en trappa upp efter att ha varit ute i blåsten och åkt onnie i en dryg timme. Det är extra skönt i kroppen efter att ha varit ute i ovädret ett tag; när man kommer hem igen är kinderna kalla och håret vindtrasslat och man känner sig nyttig. Som om man har uträttat något.

 
 

 
 

Nej, vintern har inte kommit ännu.

Idag har vi stundtals haft strålande sol och marken i skogen var fortfarande mjuk och blöt under fötterna. Och blåsten? Den har vi väl mer eller mindre alltid i den här delen av Skåne så jag börjar bli van. Men den letar sig in genom fönsterspringor och golvplankor och gör den där kaminen extra värdefull, och jag konstaterar att varm choklad i kombination med brasans sprakande och ett par varma innetossor gör en blåsig söndag till en förbenat mysig söndag.

Man blir ju så slö i kroppen. På det sköna sättet.

 
 

 
 

Så idag har vi en riktig söndag, en sån som innefattar chips i kopp, mjuka plädar och små gäspningar i armvecket. Imorgon ska jag till Ystad och fotografera en vacker Bandit och det känns som en bra start på veckan och en alldeles lagom övergång från helg till allvar.

Tills dess koncentrerar jag mig på värmen, de där chipsen och den hög med bilder som väntar från dagens onnie-färd som ska gås igenom och göras vid. Kinderna börjar få tillbaka värmen, håret har kontrollerats i en tofs och händerna doftar fortfarande svagt, svagt av häst.

Det är bra dagar, det här. Några av de bästa.