Vi var hos Böddi igår. Hela familjen.

Alltså, jag älskar min frisör! Vad är det nu? Tre år? Sen jag kom in i hans salong på öppningsdagen och var höggravid och sugen på en förändring. Och en förändring fick jag, och inte bara det. Jag fick också en vän för livet.

Han är den enda mannen, förutom min man, som kan konsten att få mig att känna mig som en ”sooooupa-star!”. Jag är alltid nöjd när jag går därifrån, han får mig alltid att skratta under tiden och han håller koll på hur jag ser ut via Instagram och bloggen, och då och då får jag ett sms med texten

Darling you need to come in. I cant put my name on that.

Och så skrattar jag, igen, och ringer upp och bokar en tid. Och tills jag kommer har han hittat precis rätt färg som han vill prova, och har någon idé om hur vi borde klippa mig den här gången.

 
 

 

 
 

Och han tar emot mig när jag kan, stannar kvar längre i salongen och håller öppet bara för oss – ger mig en bamsekram när jag kommer, stoppar färg i mitt hår och medan färgen sitter i så klipper han mannen och Buse och pratar högt och vevar med saxar.

Och så blir vi sentimentala, han och jag, och pratar om hur det var när vi träffades första gången och hur mycket i livet som hänt sen dess. Och hur glada vi är, över att våra vägar möttes.

 
 

 

 
 

Och han är den enda frisören jag vet som låter Buse gå bananas med en sprayflaska vatten under tiden han blir klippt; bara för att inte skapa en jobbig upplevelse. Så där sitter Buse i pappas knä och sprayar hela den stora spegeln dyngsur medan jag skäms och säger really? och Böddi bara viftar bort det med ett stort leende. ”Bara han är glad, det är så mycket lättare”.

Och det är det ju, såklart. Men ändå.

 
 

 
 

Och nu har han tagit in en ny frisör, en mexikansk kille som heter Hiram Lavin och som har jobbat på Toni&Guy i typ hundra år, och det märktes hur glad han var, Böddi, över att ha fått in ännu en nästan-likadan-som-sig-själv att gestikulera med, och jag satt bekvämt i stolen när jag blev klippt och skrattade åt deras diskussioner och la mig i där jag tyckte att det behövdes.

Håret? det blev super. Som alltid. ”Sooooupa-star” som Böddi säger och rufsar till det med fingertopparna innan han kysser min kind hejdå; men jag fick ingen bild på det så det får ni se lite senare. Men det blev en slags pärlbrun nyans och lite mer uppklippt. Ja, ni får se som sagt.

Men iallafall.

Så förbaskat viktigt det är att ha en frisör man litar på! Men ännu mer; någon man kan kalla sin vän.

 

 

 

 
 

Igår var jag nattjoursensam igen.

Man kan ju tänka sig att en vuxen kvinna borde rycka på axlarna åt det där och ta det som ingenting, men så är inte jag riktigt. Visst, jag har inga problem med att vara ensam – jag tycker om ensamheten. Tystnaden. Den där stunden strax efter Buse har somnat och jag sätter mig i fåtöljen med datorn och går in för att se vad som hänt i bloggvärlden sen sist. Den har jag inga problem med.

Det är mer känslan av

jag vet inte

att sakna någon?

Eller inte någon; den lockiga. Han vars ljud jag är så van vid att höra; skramlandet med kaffekoppen i köket, knarrandet i golvplankorna, soffans suckande när han ändrar plats bara en hand bort. Allt det där är så vansinnigt hemma för mig att när de ljuden saknas blir jag förvirrad. Det är som att komma hem till ett hus utan hundar; även om de mesta delen av dagen ligger och sover nånstans värdigt en saluki så blir det ändå så påtagligt när de är borta. Som om hemmet inte är komplett.

Vanan.

Äsch, ni fattar vad jag menar.

Men bortsett från saknaden av ljuden från en lockig var det en fin kväll. Jag och Buse byggde tågbana, flickorna värmde mina ben i soffan och strax innan läggdags skrämde jag upp mig själv så mycket med Hannibal att det var stört omöjligt att somna.

Allt var, med andra ord, precis som det brukar vara under en nattjoursensamhet.

Och ikväll? Ikväll får jag sällskap och en hand att hålla medan Hannibal steker lever i köket. Jag föredrar det där sällskapet framför alternativet.
Oavsett hur mycket jag än trivs med att vara ensam.

 

 

 
 

Det var riktigt oktoberväder i Skåne igår;

regnet låg argsint över bilen och vinden kastade sig snett över vägen när jag körde mot Ystad på förmiddagen för en tripp till Österlen och Maria på Reunionhome som jag lovat hjälpa att fotografera lite vårnyheter till hemsidan.

När kommer vintern, egentligen?

Det är ju ingen idé att tro att den kommer hoppa över oss i år, för kommer – det gör den. Det gör den alltid.

Men som pendlare till jobbet med en bil som tydligen lever ett eget liv när det är halt så är jag glad för oktobervädret så länge det nu bestämmer sig för att göra oss sällskap. När snön kommer blir det vackrare, men så mycket farligare att ta sig till jobbet.

 
 

 
 

På vägen till Maria plockade jag upp den vackraste kvinnan som finns; Banditen. Hon bor ju ändå på vägen och varför inte förena nytta med nöje? Nä, precis. Så hon fick följa med som vägvisare, assistent och saknad, och satt bredvid mig i bilen och doftade liljekonvaljer och pratade om svårigheten med att spackla och om hur hungrig man kan bli när man bara har en arm och inte hunnit gå och handla.

Väl på plats satt hon tillbakalutad på en stol och pekade åt mig hur jag borde göra när jag fotograferade.

Bästa sällskapet. Helt klart.

Och oj så mycket vackert som kommit in! Jag hann bland annat med att fotografera:

 
 

 
 

… ljuvliga, knubbiga fat i perfekt-turkost från Bali …

 
 

 
 

… en sanslöst söt hund (ej till salu) i en korg som jag mest ville ta med mig hem, och …

 
 

 
 

… en liten gunghäst i trä som min mamma förmodligen kommer maila mig om, om sisådär tre minuter, och …

 
 

 
 

… ännu en fantastisk korg.

Det gick på löpande band, fotograferandet. Jag stod med kameran tryckt mot ansiktet och försökte fota samtidigt som jag svarade på jobbmail och som Maria bytte ut objektet med jämna mellanrum.

 
 

 

 
 

Och när det var klart svängde jag och Banditen inom Olof Viktors för lunch bestående av foccacia med kräftor och chili-aioli och annat som man kan tänkas behöva en regnig måndag. Som morotskaka, till exempel. Och must på äpplen.

Så det var min gårdag, det.

Någon timme på Österlen med en Bandit, porslin, kräftfoccacia och en hund i korg.

Då gör det inget med oktoberväder.

 

∞

 

tröja | country-dreams
jeans | rein (gamla)
skor | ugg (gamla)
sjal | malene birger

 

∞

 

 

 

 

 

Ni vet.

Vissa saker bara gifter sig med varann och skapar magi. Som choklad, banan och glass till exempel, eller smutsrosa och dammgrått. Eller som de där kuddarna man hittar och som liksom smälter in i soffan och gör den bättre.

Men det absolut bästa äktenskapet här hemma, ett som slår alla de andra i huset, är just Duxiana-dun och Beach House. Var för sig är de fantastiska, men tillsammans?

Obeskrivligt.

Om man kunde bo i en säng, dygnet runt och oavsett väder, så skulle jag bo i min.

För de där två, alltså. Mina vardagars största lyx.