Är inte vädret perfekt just nu?

Jag tycker det.

När man kan vara påklädd men inte påbylsad, när man kan ha jeans på sig utan att svettas ihjäl samtidigt som det inte är kallt nog att behöva dra på sig vinterjackan och sina tjockaste tröjor. Såhär borde det vara alla månader, undantaget sommaren och den delen av vintern när vi har ett tjockt lager snö som knarrar när man går.

Men iallafall.

 

 

 

 

 

Idag väntar starten på en ny arbetsvecka; jag har ett större projekt som snart ska starta och som tar mer eller mindre all min tid, det ska planeras för personal och utbildningar och allt annat såntdär som jag tycker är så vansinnigt roligt. Såna här dagar går alltid i ett tempo lite utöver det vanliga, men jag vet att det snart lugnar ner sig igen som vågor på vatten och att det återigen kommer finnas tid att pusta ut. Då är det bara att kavla upp och sätt igång.

Och hörni; bara två veckor kvar av augusti! När hände det, egentligen?

Sommaren kan verkligen göra en fartblind.

 

 

Det är så mycket roligt som händer nu kring mitt fotograferande att jag ibland måste stanna upp och nypa mig lite. För att liksom hänga med och förstå att det är på riktigt.

 

 

 

 

 
 

Som att det på Formex, i Pipol’s Bazaars monter, hänger en av mina bilder över en hel jäkla vägg och tittar ut över besökarna. En vägg! Jag blir så mallig att jag inte vet vart jag ska ta vägen, vill helst åka upp dit och stå utanför montern och lite hårdhänt fösa in folk och peka med ett styvt finger

Titta! Den har jag tagit! Ser du? Va va va?

Men det gör jag såklart inte. Men ändå.

Och Pipol’s har också lanserat sin nya hemsida (här) där mina bilder också finns med. Den känslan, alltså.

Obeskrivlig.

 

 

 

 

Och som det inte vore nog är mina bilder också med i den senaste Allt om Bröllop!

Ett reportage med bilder från bröllopet jag fotade i april, när det fortfarande var snudd på frostkallt ute och solen var skarp mot ögonen.

Det är också overkligt. Att se bröllopsbilder man tagit i tryck, i en tidning. Att någon där tyckt att de var bra nog att ha med och bett att få använda dom.

Nä. Det går inte att förklara.

 

 

Idag är det en riktig söndag.

Regnet fallet mjukt, hundarna ligger på soffans ryggstöd och sover och mannen är ute på det lokala bageriet och köper oss ännu varma frallor till frukost. Och, det viktigaste;

vi har ingenting att göra.

Ingenting! Ingenting planerat, inget som måste hinnas med, inget som väntar på vår uppmärksamhet eller skaver i bakhuvudet av dåligt samvete. Jag har fått klart alla papper till bolaget, mannen har bytt bromsmojänger på bilen, flickorna har sprungit sig trötta. Det enda som finns är det som vi gör bäst; att spendera tid med varandra och med Buse.

 
 

 
 

Så vi har förberett oss för en regnig söndag.

Bunkrat upp med favoritserierna för ikväll (om ni inte har sett dom – se dom!), handlat färskpasta och chili, fyllt godisskåpet med Bjärechips och prasslande smågodispåsar och ställt en flaska bubbel på kylning. Hemmet är rent, tvätten vikt, doftljusen redan tända. Det är såna här dagar det är värt att klämma in det där andra i veckan så att man, när det är helg, verkligen kan andas. Och jag är så glad att vi alla har det där gemensamt; förmågan att verkligen koppla av när tillfälle ges. Jag är ju en sån som är antingen väldigt på eller väldigt av; det är därför jag valde vinthund. Flickorna är precis som jag; antingen i full fart ute eller som snudd på medvetslösa högar bland soffans mjukaste kuddar. Mannen har också kommit in i det där; att kunna sätta sig ner med fötterna runt Tants runda kropp och med halvslutna ögon koppla bort allting annat. Även Buse kan nu, när han är äldre, krypa upp bredvid mig i fåtöljen och med huvudet mot min axel njuta av lite stillhet mellan lekarna.

Så såna här dagar, regniga söndagar, tar jag tacksamt emot.

 

 

Jag har gjort något bra för hjärtat idag.

Åkt till Ystad, muntrat upp Banditen och pratat om allt mellan himmel och jord. Vi har flanerat på kullersten, fotograferat gamla byggnader, ätit, druckit lite bubbel och helt enkelt bara njutit av varandras sällskap.

Sådär som gamla tanter gör när de går bredvid varann med långsamma steg och pratar med långa pauser ibland eftersom de redan vet vad den andre vill säga.

 

 

 

 

 

Det är ju så pass nära att det är lätt att besöka när det är Bandit-uppmuntring på gång; bara en knapp timme och några rundor Wordfeud bort med tåg sen är man där. I hennes ljusa vardagsrum, bland Bjärechips och omtanke och mjukhet, och bara ett stenkast ifrån den lilla stadskärnan med alla dess gamla hus och fulla uteserveringar.

Och ja, det är bra för hjärtat. Hjärtat, själen, vad du vill.

Det som liksom är kärnan i en.

 

 

 

 

Hon är ju så makalös den där kvinnan.

Mjuk och varm och liksom moderlig, samtidigt så fruktansvärt vass i tanken och med inga avstånd mellan djupt och högt när hon pratar. Det älskar jag. Det, och hur hon har så nära till skratt; hur hon liksom kastar bak huvudet och skrattar från magen flera gånger på en dag – trots att hon har så ont. Att hon inte låter den där smärtan vinna, utan tar kampen och utmanar den varje dag.

Varje.

Även de dagar när den har på sig wrestlingkostym och har odlat skägg och är beredd att slänga henne i mattan med ett teatraliskt vrål för att vinna.

Hon är någon att beundra, älskade Bandit.