Jag har sagt det innan;
jag älskar verkligen att bo utanför stan.
Dels för bekvämligheten, såklart, när man har hundar och barn, för friheten som en trädgård faktiskt innebär och att man inte är låst till långa trappor och koppelpromenader, men främst för stillheten tror jag.
Att få komma hem och på riktigt få vara ensam.
Inte omringad av människor så som jag är hela dagarna på jobbet i vilket fall; utan omringad av stillhet istället och avlägsna ljud och doften av fuktig jord som välts för att förbereda vintern.
Jag kanske uppfattas som social, men det är jag egentligen inte.
Eller jo. Det är jag väl. Men jag är social på mina villkor. Det vill säga när jag vill och känner för det, när energin efter en arbetsdag finns där och jag inte har det där annars omättliga behovet av att få gå in i mig själv lite istället för att vara utåtagerande och närhetssökande. På allting som är arbetsrelaterat är det inga som helst problem, men när jag är ledig…
Det är värre.
Jag har så himla svårt för påtvingade sociala situationer på min lediga tid, så svårt. Ni vet; när man förväntas vara social eller leka fint. Som på mammagrupper, föräldraträffar, grannfester – alla typer av miljöer där jag själv inte aktivt gjort ett val att möta just de människorna, utan där jag förväntas vilja vara delaktig bara för att. För att alla är mammor eller för att man bor på samma gata eller för att man kör en röd bil. Vad som helst. Jag har supersvårt för det, blir lätt fröken tvärtemot. Och jag jobbar på det, det gör jag verkligen, men är samtidigt så gammal nu att jag nånstans gett mig själv okej på att det är en del av vem jag är. Att jag, när jag har min lilla korta tid ledigt, vill välja vem jag vill bjuda in att dela den tiden och att jag helt enkelt inte frodas av att sitta och nicka medhållande i grupp med människor jag kanske inte skulle valt i vanliga fall – bara för att jag också brölande råkat ha fött barn ur vajajnan på Lunds Sjukhus eller för att jag spelar klarinett (nä det gör jag inte, men ni fattar) eller för att jag bor i ett hyreshus med 20 andra familjer som jag då automatiskt borde vilja hänga med.
Jag vet. Inget fint personlighetsdrag, kanske.
Men jag har bara plats för ett fåtal personer i mitt liv; bara en handfull. Så har det alltid varit. Förmodligen för att jag ger så mycket av mig själv i varje enskilt möte; att jag lägger så mycket intensitet och öppenhet och nyfikenhet att jag helt enkelt inte har motor för fler. Det är därför jag har få, nära vänner istället för hundratals bekanta. Jag kan inte bre mig så tunt på den mackan som det krävs för att upprätthålla en relation med hundratals, eller ens ett tjugotal. Och jag har så svårt för att ”umgås” med andra bara för att jag ”borde” eftersom vi har något gemensamt. Så väljer inte jag mina vänner; för att vi alla råkar ha samma kön eller köra samma typ av bil. Jag väljer vänner som jag väljer partners; jag blir förälskad i personen. Sen kan vi vara olika eller lika, samma ålder eller långt isär, samma kön eller inte (även om jag hittills inte blivit romantiskt förälskad i en kvinna så har jag bannemig blivit vänskapligt förälskad i många). Och det är så jag vill ha det på något sätt. En vänskap sprungen ur förälskelse, beundran, iver. Inte ur tvång.
Ja. Det blev lite svamligt nu.
Vad jag ville komma fram till var väl egentligen det där;
att det är så himla skönt att bo på landet.
