jacka//lilly of sweden, blus//zara, hårscarf//lindex, mönstrad sjal//stylesnob, byxor//fuga (förra vårens), skor//ldir, ringar//lite kalabalik & syster p, klocka//triwa

 

Vi var ju på Tivoli i söndags.

Inte bara var – vi levde, röjde, andades, åt, skrattade, njöt Tivoli och det var en såndär dag som jag aldrig nånsin kommer glömma. En sån dag man drömmer om när man går runt och är gravid och säger en dag så kan vi…

Och nu var det dags. Nu var Busen så stor att vi kunde packa ner honom i vagnen och åka till Tivoli och bara veta att han skulle älska det.

Att han skulle få en hel dag av minnen från en solig majdag när han ännu inte fyllt två.

 

 

Det var fantastiskt.

Får jag säga det igen? Fantastiskt.

Mest för lyckans skull – den som tog hela honom i besittning och fick de där lockarna att studsa extra när hans små ben trummade över gruset, glädjen över en gigantisk chockrosa enhörningsballong, spänningen i magen när veteranbilarna svängde skarpt efter bron. Och alla intryck; alla dofter, smaker, ljud – som barnmenyn på restaurangen och orkestern som tågade i led och vattnet som sköt pilar i dammarna.

Jag älskar, älskar, älskar! den där ungen –

och framförallt älskar jag att kunna ge honom lycka.

 

 

 

Jamen ni ser ju! Åh.

Buse på huk i hallen, tre minuter innan vi ska ut och packa in oss i bilen för avfärd mot ett soligt Köpenhamn och mot Tivoli och en dag som kommer ligga som en slags skvalpande lycka i magen länge, länge och som jag nog kan leva på tills hösten om det skulle va så. Lockig Buse i solbrillor och converse och sjal – samma Buse som en timme senare skulle åka sin livs första karusell och storögt peka på alla små dammar och pinna över gruset som om han vore motordriven.

Men det får ni se bilder på imorgon, för nu har jag en stökig måndagsmorgon med gäsp i mungiporna och sömn i håret och det kommer krävas en hel del disciplin för att ens komma utanför dörren i tid.

Men gårdagen, alltså. Fulländad.