jacka/hunkydory (tradera), halsduk/nelly, linne/refynd från Zara, kavaj & byxor/reafynd maison scotch

 

Och så har man gjort Stockholm idag.

Som jag älskar den här staden! Jag bodde ju här när jag jag var yngre; sprang omkring längs Kungsgatan i långa röda halsdukar och skrev poesi och var svår. Ibland gick jag på nätdejter där jag hade kallat mig för Vera i vasken (av nån märklig anledning) eller LobotoMia (av mindre märklig anledning) – men mest hängde jag med mina vänner på caféer och drack té och åt japp, och jag var sådär tonårssvag och svindlande man bara kan vara när man är i den åldern och bor i en storstad och inte riktigt vet vem man är.

 

 

 

 

linne/refynd från Zara,

 

Vi har gjort möten efter möten efter möten och har varvat dom med matpauser och småshopping; men nu har vi äntligen checkat in på Grand och kunnat pusta ut ett litet tag. Vi åt scones i matsalen, satt tillbakalutade med trötta fötter och bredde sylt och grädde på halvorna och mumsade njutningsfullt och smygfotograferade så gott vi kunde (man får inte fotografera där, hemligt hemligt) och pratade om vad vi kommit fram till idag, och vad det finns kvar att komma fram till.

 

 

 

 

 

Och sen avslutade vi faktiskt med varsin behandling i spaet, Petra tog ansiktsbehandling och jag fick vad som kan ha varit mitt livs skönaste massage. Jisses. Jag älskar! när de har värmedyna under behandlingen; det tog inte många minuter innan jag låg som en lycklig, snarkande klump på massagebänken och dreglade genom hålet.

Och ikväll vankas det middag och kvällskläderna har ockuperat hotellrummet –

och det här var en fredag väl värd att vänta på.

 

 

klänning/odd molly (traderafynd), clutch/frontrow living, halsband/indiska

Här hemma råder det packningsstök medan mörkret är tätt utanför och mannen lagar någon form av gryta som doftar gudomligt och lovar gott inför kvällen. Jag ska ju till Stockholm imorgon! Med Petra. Ett dygn av arbete och nöje – en chans att komma ifrån och kunna sitta ner sammanhängande och knyta ihop allt det där vi helt enkelt inte får ihop när vi är på varsitt håll, och en möjlighet att ta alla de där mötena som väntat på att vi ska komma till huvudstaden båda två.

Så imorgon blir det möte efter möte innan vi varvar ner med lite ansiktsbehandling, en härlig middag och såntdär skratt som alltid får en att minnas att det där med knipövningar kanske vore en ganska bra idé ändå.

24 timmars business and pleasure, alltså. Ni må tro att jag längtar.

 

 

 

Minns ni vad ni ville bli när ni blev stora?  Jag gör. Iallafall delar av det.

Ville man inte så mycket på den tiden?

Först, när jag var ettakluddare och såg ut som Madicken, ville jag bli författare. Inte för att jag visste vad det var men jag spenderade avsevärd tid så fort jag lärt mig skriva med att fylla små vikböcker med historier om män som gick till kiosken för att handla tidningar. Jag minns dom än idag.

Sen kom mellanstadiet och jag skulle bli skådespelare. Jag tog varje chans på roliga timmen att få framföra något, jag var med i skolans teater och satt i många timmar efter skoltid på min mammas jobb och pratade med en gammal vithårig kvinna som hade varit riktigt känd på sin tid och som nu hade fågelsköra händer och blicken nånstans ovanför mitt huvud. Hon var dement såklart, men det visste jag inte då. På den tiden var hon bara en vacker gammal dam i matt siden som berättade historier för en  frågvis mellanstadietjej som hade Luciadrömmar och var så uppkäftig mot fröken att hon en gång fick cykla hela vägen hem och tillbaka bara för att lära sig vara tyst.

Sen hälsade jag på min pappa i USA och fick åka till Seaworld och se på showerna med min lilla hand försvunnen i hans. Han bodde där i några år och hade ett vitt hus med svala stengolv och en hund som hette Basse och som åt rostat bröd till frukost; men det var egentligen oväsentligt. Vad som spelade någon roll var pappa och bryggan utanför huset där man kunde fiska snook och den där trippen till Seaworld när mitt hjärta fångades av späckhuggarna och jag absolut och hundraprocentigt! skulle bli späckhuggsskötare när jag blev stor.

Och sen var det hem igen där jag slogs mellan skådespelare och späckhuggsskötare i ett halvår innan det var dags för nästa tripp där jag såg alla de vitklädda kosmetologerna på varuhusen och nästan fick ont i magen av hur vackra de var. Jag ville också ha vit rock och svala rörelser och le med sluten mun åt alla kunder som passerade. Mycket, mycket hellre än jag ville vara skådespelare eller mata späckhuggare på Seaworld.

Sen blev jag väl lite mer vuxen, tonåring, och då skulle jag bli copy. Jag skulle gå på RMI Berghs och ha sneakers och hästsvans och vara förbaskat svår och röka för mycket, och nån professortyp till lärare skulle förälska sig handlöst i mig och tillsammans skulle vi träffas i nån vindsvåning där han hade en gammal skrivmaskin som lät knack knack knack när han skrev och där jag kunde sitta i fönstersmygen med rufsigt hår och blåsa rök ut mot Stockholms hustak. Jo, precis så detaljerad var jag i min plan. Och copydrömmen levde kvar hela gymnasietiden (med avbrott för när jag funderade på om jag inte skulle bli Sveriges första kvinnliga statsminister ändå, hur svårt kunde det va liksom?) tills den dagen jag snubblade in på ett TM-bolag i Liljeholmen; pinnsmal och kedjerökande, och kom underfund med att ingen kunde sälja som jag och att jag blev rusig av en miljö där bekräftelse kom så direkt efter prestation.

Ja. Och nu vet ni ju. Bloggare, företagare, chef. Varken skådespelerska, spägghuggarskötare eller professorslukande copy – men helt okej ändå. Eller mer än okej egentligen, för jag har hela tiden försökt ha kvar den där barnsliga sidan i mig; den som ibland sticker iväg på avvägar med tunnelseende och med hur svårt kan det va? tryckt på t-shirten (förmodligen samma del som blev hemskickad från skolan i mellanstadiet för att lära sig hålla tyst och inte käfta emot så fasligt).

Och jag tror att det är viktigt det där. Att man även nu, när man är vuxen och ansvarsfull och ekorrhjulstyngd, vågar sig på att fundera på hur det egentligen skulle vara att göra något annat, att testa något nytt. Att känna att det kanske är helt okej att ändra sig några gånger till.

Att fortfarande inte riktigt ha bestämt sig för vad man ska bli när man blir stor.