mössa & vantar/h&m 

Vi har haft världens skönaste morgon. Världens!

Var på förskolebesök inför våren då Buse ska börja på dagis, och på vägen hem svängde vi förbi det lilla bageriet i byn och gick lite bananas bland bröd och lussebullar och frallor så fluffiga att de var snudd på viktlösa. Jag älskar nybakat bröd, särskilt när det fortfarande är lite varmt så att smöret smälter när det bres på.

M-mh.

Och nu har vi suttit samlade och ätit frukost i snudd på en timme; prasslat med morgontidningen och mumlat lite åt varann mellan tuggorna och fnissat åt busens försök att använda en sked. Underbart.

Och idag?

Idag ska jag fotografera lite åt Reunionhome och arbeta undan sånt som samlats på hög. Och sen är det kväll och jag och min vansinnigt osmickrande utstyrsel ska på personalfest och försöka ta oss själva på noll allvar.

Fredag! Det känns verkligen i luften.

Som ni vet har jag ju något på gång.

Jag har ju varit sådär oförskämt hemlig ett tag, bara sagt b, gömt mig bakom ridåer. Jag önskar att jag kunde skrika ut precis vad det är men jag kan ju bara säga att jag har något på gång, något på gång med bland annat den här kvinnan, och inte bara ”något”, utan något stort – det absolut största jag gjort rent prestationsmässigt, något som ger mig svindel ena sekunden och lyckorus nästa.

För det är en sån sak som tar tiiiid, en sån som involverar smyckesbeklädda investerare och långa telefonkonferenser, en sån som kräver resor i hela landet och länder utanför, som involverar konsulter och banktjänstemän och nån kvinna i Nya Zeeland med ett namn jag inte kan uttala ens om jag försöker. Det är papper och siffror och stora kryss i en kalender, det är nya kontakter och en hel svart anteckningsbok fullklottrad med skrivstil; små korta ord lätt ställda åt höger med utropstecken vid varje rad. Det är fniss sena kvällar över facebookchatten, ett slott det tar en timme att köra till och den där eviga kontakten med maggropen;

vad säger känslan? ska vi släppa någon in?

För det är så många som vill vara med när det händer något stort, så många i kostym som ringer med kontorsvarm röst och säger jag har ett förslag och som egentligen bara ser till en enda sak; sin egen. Så vi försöker sålla, försöker knyta nära de som ska vara nära, försöker strunta i resten och hoppas att vi gör rätt. Och det tror jag att vi gör. På vårt sätt.

Så ja, ursäkta hemlighetsmakeriet och de ibland kryptiska inläggen –

men jag har något på gång. Och det är allting jag aldrig någonsin hade vågat drömma om för två år sen, det är allt jag är rädd för och allt jag kan hoppas på i en och samma röra, det är förväntan och iver och ett evigt och konstant kämpande mot den där otåligheten! som inte riktigt förstår att det inte går på en natt eller på tio eller ens på trettiofem.

Det är något som tar sig tid på att bli färdigt och som vi hoppas att kunna lansera i början av nästa år.

Så ha tålamod med mig om jag verkar distanserad, en bit ifrån, bara på ytan.

Jag har något stort på gång.

Idag är det fredag!

Inte er kanske, men min. Imorgon ska jag inte arbeta utan ha familjetid mest hela dagen och sen ska jag spöka ut mig och gå på julfest. Inte illa, inte illa alls.

Men först ska jag igenom snön och in på kontoret som har tonade rutor och stora fruktfat med clementiner och rum som doftar schampoo blandat med kall jacka, och där ska jag sitta i åtta timmar och gasta åt folk genom glasväggarna och veva med armarna och skratta och måla mig själv på fingrarna i rena ivern.

Jo. Det är ju trots allt min fredag idag.

När jag fick en förfrågan från Hälsans Kök att göra en alternativ julrätt i deras regi var jag först lite tveksam. Jag är ju inte så alternativ. Men så kikade jag in på deras sida och fick syn på deras falafel – och då visste jag på en gång vad jag ville göra. Jag ville återuppleva lite av den där fantastiska maten vi fick i Israel – och inte bara en rätt utan ett helt Meze-julbord, med de finaste människorna jag vet och med sånt jag aldrig någonsin lagat förut.

Så jag tömde mataffären på en himla massa vegetariska ingredienser och vek en förmiddag åt förberedelserna. Och herregud vad roligt det var! Att få stå där med pannan i djupa veck och prata med sig själv över nya recept, gräva fram mixerstaven som samlat damm i skåpet och bara ge sig tusan på att lyckas.

Vad det blev? En salig blandning med sånt som lät gott och som säkert kommer från en handfull olika länder och inte alls hör ihop, men strunt samma. Jag gjorde:

Falafel, Tabbouleh, Hummus, Baba ghanoush, Acili ezme, Havuc tarator, grekisk yoghurt med olivolja och flingsalt, oliver, grillad halloumi och filodegsrullar som jag fyllde med mynta, chili och fetaost som inte alls var så knepiga att göra och som nog var det godaste jag ätit på år och dar. (Klicka på namnen för recept).

Och så bröd, såklart, mängder med bröd. Och inga bestick, så att alla var tvungna att äta med händerna och sträcka sig efter röror över bordet och bryta av tjocka bitar bröd och doppa i vad som nu var närmast. Obs! Om du tänker testa att laga Havuc tarator (som var sjukt gott) så ta för guds skull inte en HEL vitlök som där står. De skojade nog lite. En klyfta måste det vara.

Och sen skulle det dukas såklart! Det är ju liksom halva nöjet.

Jag använde Tine K-duken från inreda.com, en gammal glasurna som jag stack kvistar i, pyntade dom med julgranskulor, istappar och silverfåglar med fjäderstjärtar (allt från ilva och åhlens tror jag, något år gammalt) använde alla former av marockanskt porslin jag hade hemma, DAY-servetter och mina mest älskade Mateus-tallrikar. Stoppade dit ljusstakar och ljuslyktor varthelst det fanns plats och brydde mig inte så mycket om att det blev trångt.

Ska det va ska det va ordentligt, tycker jag. Iallafall när det gäller att duka för julbord.

Och sen kom gästerna!

Ingen hade en aning om vad de skulle bjudas på. Den enda informationen de hade fått var att jag hoppades att ingen planerade att äta lchf eller att hångla för då skulle det gå åt helvete.

Alla lovade att det gick utmärkt att skippa bådadera.

Och ja, alla var där.

Nicole och Svåra Lena och Nelly och Tindy och Fru Sederblad och Mathilda. Och så flickorna och busen och mannen också såklart, men de tillhör ju liksom de allra flesta arrangemang.

Och där satt vi sen, i timmar, och åt med händerna och skrattade oss andfådda och skakade på huvudet och viftade med fingrarna i luften för att be om en skrattpaus. Och dansades gjordes det visst också. Spontandans. Men det har ni ju redan sett på filmen.

Och så blev ett alternativt julbord alternativt, jag lärde mig att jag visst kan laga Tabbouleh och de finaste människorna jag vet fick sitta och förgylla mitt kök under några timmars skrattglitter.

Kunde inte ha bett om en bättre kväll.

Detta inlägg var i samarbete med Hälsans Kök.