Vintern kom till Tel Aviv när vi var där.
Eller vinter och vinter. För oss var det som svensk sommar; över tjugo grader på dagarna – perfekt väder för bara axlar och långa promenader bland marknadsplatser och skrothandlare. Bara på kvällarna kom hösten; då tog stormen tag i träden och kastade vågor långt över hamnpromenaden (den man inte kunde gå på med klackar eftersom de fastnade mellan plankorna) och tog luften från ansiktet på oss.
Vi åt på restauranger med mat så god att vi knappt kunde prata; vi hade bordet fullt av smårätter och detta älskade sätt att äta tillsammans – att bryta bröd och doppa i röror, skicka tallrikar kors och tvärs, ta maten med sina egna bestick, säga du måste smaka det här! och himla med ögonen åt varann av njutning. Vi hade aldrig varit med om så bra mat, ingen av oss, och spenderade stor del av dagarna med att längta efter nästa måltid, efter nästa rykande foccacia och nästa gräddstinna räkgryta att doppa den i.
(Maten kostade ungefär som hemma men man fick mer, mycket mer, och med råvaror som helt enkelt inte går att kopiera här hur gärna man än skulle vilja).
Och Or tog med oss ut, ner för svindlande trappor till ställen vi aldrig skulle hamnat på annars; små trånga barer där det röktes inomhus fastän man inte fick och där en stor klunga israeliter snart stod omkring oss och pratade och skrattade och nuddade vid våra armar av trängseln. Or satt precis bredvid, småleende, medan vi stod lutade med kinderna mot någon främlings och pratade varandra i örat för att höras över musiken – jag skrattade mig matt den kvällen och kommer aldrig glömma bilden av Annika som står med huvudet bakåtkastat och skrattar med hela hjärtat när en liten, tredagarsskäggig man bestämmer sig för att prova hennes pumps bara för att.
Hur kan man beskriva tre kvällars höststormar, med de starkaste kvinnor jag kan tänka mig och med skratt så innerliga att de fortfarande finns kvar i kroppen?
Går inte. Men ni ska veta att jag försöker.
