Vad kan vi ha varit i Jerusalem? Sex, sju timmar?

Tillräckligt länge för att bli vimmelkantig iallafall, och tillräckligt länge för att vara stum i benen av trötthet när vi kom hem. Och i högerarmen, den som höll i kameran. Inte för att det spelade någon roll – jag skulle kunnat gå där i tio timmar, femton, skulle kunna sitta på det där hummusstället med Or tills solen gick ner och ställa dumma frågor och doppa pitabröd och äta falafel.

 

 

Gatorna var lika smala här, och lika fulla av marknadsstånd och människor som på marknaden i Tel Aviv – hela Via Dolorosa var som en vindlande stentrappa och själen låg nästan i halsen när jag gick där bland rökelsedimma och arabisk musik och ljudet från magdansdräkternas klingande mynt i vinden. Vi stannade vid varje viktig punkt

här föll Jesus för första gången, här stödde han sig mot väggen, här mötte han Maria

och vi lyssnade uppmärksamt, tröttnade aldrig på att lyssna, tills vi nådde Den heliga gravens kyrka.

 

 

Det går inte heller att beskriva. Känslan att vara där inne i denna smältdegel av religioner, att få ta del av all denna historia. Det sitter i väggarna – allt sitter i väggarna – och när det var dags att lämna för att bege oss tillbaka till bilen var man på något sätt proppmätt av intryck men hungrig ändå.

Vi blev nog aldrig klara med Jerusalem. Om man nu nånsin blir det.

 

 

Men så kom det sig iallafall att vi under några timmar fick uppleva Olivberget och Via Dolorosa och Den heliga gravens kyrka och känslan av en främmande mans axel mot min när han gråter framför stenen som sägs vara den där Maria smorde in Jesus efter hans död.

Jag har nog fortfarande inte förstått att jag varit där.

 

 

Jag fick uppleva Jerusalem igår.

På sätt och vis tror jag inte ens att jag har förstått det ännu. Vi besöker så många platser här nere, åker vit skåpbil till så många ställen och vandrar upp och ner för gator att allt nog tillslut flyter ihop litegrann. Man hinner inte bearbeta riktigt, inte ta in alla intryck. Det kommer efter några dagar. Men nu har jag besökt Jerusalem.

 

 

Vi började på Olivberget med milsvid utsikt över Jerusalem; precis nedanför oss låg den judiska begravningsplatsen med sina tusentals gräddvita stenkistor (enligt judisk tro kommer de som är begravda där att vara de första som Messias återuppväcker från de döda när han kommer) och vid foten av Olivberget pekade vår guide ut Getsemane. Bara utsikten där uppifrån var bedövande, vi stod tätt ihop och lyssnade på Or och försökte se oss mätta innan det var dags att åka vidare.

 

 

Sen hamnade vi på tempelberget. Eftersom det var en lördag och under sabbaten var det inte tillåtet att fotografera just där, men jag önskar så att jag kunde visa er. Men mest av allt önskar jag nog ändå att jag skulle kunna förmedla känslan.

Har du nångång varit vid klagomuren?

Det går inte att beskriva. Vi fick alla skriva varsin lapp och riva ut den från det lilla, handstora anteckningsblock Or räckte oss och sen började vi närma oss klagomuren. Nånstans på mitten kändes det som om bröstet skulle sprängas – jag grät, men visste inte varför. Inte av ledsamhet eller av utmattning eller av kärlek, bara för att det helt enkelt inte fick plats i kroppen längre och kom ut. Så där stod jag med en hand på klagomuren och kilade fast en ihopvikt pappersbit med två meningar i en spricka i väggen och grät; till vänster på andra sidan avdelningen kunde man höra männen sjunga och åt höger stod en grupp nigeriska kvinnor med pannan mot väggen och pratade vaggande med gud.

Ingen av oss kunde prata på ett litet tag efter. Jag tror inte det har med tro att göra, den där vågen av vibrerande känslosamhet som sköljer över en, jag tror att den drabbar det flesta. Vi pratade om det, Annika, Angela och jag och bestämde oss för att det nog var så att det var energierna av så många människors tro och känslor och gråt och skratt som liksom hittar en annan frekvens här på grund av att det blir så koncentrerat just vid klagomuren – att det är det man plockar upp på ett sätt som inte logiskt går att förstå, som djur som kan känna en jordbävning timmar innan den kommer.

 

 

Sen gick vi genom de arabiska marknadsgatorna och drack granatäppeljuice och åt något inget visste var det var men som kom serverat från en gryta på en mans huvud, och vi fotograferade, fotograferade, fotograferade och stannade för hummus i ett litet krypin precis innan vi nådde Via Dolorosa (smärtornas väg).

Men det tar vi nästa gång, så ni inte somnar.

Själv ska jag krama ur det sista av Tel Aviv. Idag går planet tillbaka.

 

 

 

Jag har så många bilder och så lite tid – det finns så mycket jag vill visa er men jg hinner aldrig riktigt berätta; intrycken avlöser varandra och vi ser och pratar och pekar och skrattar och äter här nere – och jag är så till bredden fylld av känslor att det liksom vibrerar i bröstet. På många sätt är här så vackert att jag vill gråta.

 

 

När vi har trängts på marknaden i Tel Aviv åker vi tillbaka till hotellet och byter om, på med bikini och det tunnaste vi har – vi går genom len sand till strandbaren där israeliterna sitter påbylsade med vinterskor och ser trött på fem skandinaviska kvinnor med sand mellan tårna och bara armar; för oss värmer det ju själen med sol på ett sätt man nog aldrig kan förstå om man inte bott där det är fem grader i november.

 

 

Det är ljuset här, ljuset och diset, som gör det omöjligt att släppa kameran – vi sitter alla med våra kameror i handen och gestikulerar med den andra, det finns få bilder på någon av oss där det inte hänger svarta canonband runt någons hals eller där en lins inte möts av en lins tillbaka. Jag älskar det. Fotograferandet. Kan inte vara utan.

 

 

Vi beställer in röror igen, röror och bröd, trots att vi inte är hungriga. Och sen sitter vi och bryter bitar och skickar mellan varann och äter, tills solen går ner och tills inte ens vi inte kan ignorera kycklingskinnet på benen längre – då samlar vi ihop oss och betalar och tar strandpromenaden tillbaka till ett hotell som blivit vitt av solen och där resväskor ligger öppna på rummen med innehållet halvvägs ute.

Och idag blir det Jerusalem, Jerusalem!, och jag längtar så det knappt får plats.