Att ha så mycket intryck att det inte får plats.

Här, där Maria står på balkongen och ser ut, har Francesco Ricasoli sitt sommarhus. Baronen, han som man tror ska vara på ett helt annat sätt, men som visar sig vara en ödmjuk, väldigt italiensk man med enormt mycket karisma och humor.

Där var vi och filmade en av dagarna.

Och det kändes såklart surrealistiskt, som nästan allt de där dagarna.

Att vara där; på slott och i baronens gästhus och i hans hem och med honom hela tiden närvarande. Som en vän. Flera gånger pratade vi om det; hur förbaskat märkligt det egentligen var – och hur mycket vi skrattade åt situationer och kommentarer och små, små händelser som utifrån måste tett sig helskumma.

Som att vi står i lerig jord mellan vinrankor med en kamera i ansiktet och mickmuffar över huvudet och med morgonsolen på axlarna och med förvåning ser på hur baronen tröttnat på väntetiden och nu är i full färd med att klippa cypresser med en japansk sekatör.

Bara såna saker.

Och här bor han alltså, här varvar han ner.

Och där var vi och lagade mat i hans kök, fick rundturer och kände oss välkomna. Han tog oss alltid avsides en och en för att visa olika saker; jag fick se snäcksamlingen och svärden, Maria fick äta baronplockade fikon från trädgården, Michaela blev varligt kringförd med en arm över axlarna. Och där gick timmarna mellan inspelningsintervallerna; jag satt i en soffa och såg på Johan från Wineworld som solade bara några steg bort ute på balkongen och det slog mig

det är helt galet att jag får uppleva det här.

Och Richard, killen som fick jobbet som vininspiratör, visade sig vara precis så som vi alla hade hoppats, och vi hade roligt tillsammans och kameran älskade honom.

Som reklam! sa jag hänfört och viftade upp honom i några träd.

Ännu en människa som berikade.

Så vi lagade mat.

Och filmade och satt i fåtöljer i strålkastarljus och blinkade ovant och tänkte herregud det här blir jag nog aldrig van vid och gick promenader i trädgården och beundrade utsikten som inte borde skrivas om – bara målas – och åt framdukade mackor och mängder av ost och salami och körsbärstomater så mogna att solvärmen fortfarande fanns kvar i dom när man bet.

Så var en av våra dagar och egentligen allihop –

bara olika platser men känslan; den var densamma. Overklig och surrealistisk och slog oss med full kraft oavsett om vi vandrade mellan vinodlingar eller satt i bilen med Pronto på väg ner till restaurangen med öppna fönster och ljumma vindar och lyssnade på Radio KissKiss på för hög volym och hade så mycket liv i kroppen att vi sjöng med.

Dessa dagar.

Jag kan fortfarande inte förstå vad jag fått uppleva.