Det första jag gör när jag kommer hem är alltid, utan undantag, att dra på mig fulkläderna. Ja, ni vet precis vilka jag menar – där där mjuka, osmickrande sakerna som inte sitter åt någonstans och som är som bomull mot kroppen. I mitt fall pendlar jag mellan min onepiece eller min mans långkalsonger (han har ett par i nät också, han hävdar att de är kanon när man åker skidor eftersom ”de bygger ett lager av värmande luft”, men jag tar dom som ett tecken på någon form av pervers böjelse och ställer inga fler frågor).
Det är alltså min civila kostym, de här hemska sakerna. Om mannen ibland sneglar lite menande på mig och mina klädval säger jag bara ”ledsen älskling, det blir inte bättre än såhär” och då skrattar han och lägger en hand om min nacke och kysser mig sådär så det ilar i tårna. Så jag antar att det är godkänt ändå.
Men iallafall, det är det jag tassar runt i nu; fulkläder och duntofflor, och smuttar på tranbärsjuice och försöker få huvudet att sluta snurra efter första dagen på jobbet. Och i köket står en lockig och lagar mat. Bättre än så blir det inte.
Fulkläder är det bästa som finns att mysa runt i hemma.
Hehe, samma fenomen här..
När jag jobbade på kontor och var finklädd om dagarna, så kunde jag spara med att byta om tills mannen i huset kom hem, så han fick se mig i något annat än hemmasviden, men det var inte många minuter innan fulkläderna åkte på.
Nu hasar man dessvärre runt i det hela tiden, när jag är ofrivilligt hemma om dagarna. Men DET ska det ju bli ändring på har jag ju bestämt.
Kram på dig och tack för alla peppande ord du skrivit till mig, det värmer.
Jag ÄLSKAR fulkläder! Jag bor i ett par jätteslitna pyjamasbyxor av märket… håll i dig nu… Adelsten! Då har byxorna hängt med länge! Men min snälla kompis gav mig ett par nya fina från Victoria’s Secret i julklapp, så nu kan jag alternera lite. Jag har till och med gått till jobbet i mjukisbyxor. För vem tycker att det är bekvämt med tajta jeans och kostymbyxor? Egentligen?
Haha! Samma här! Du skulle se mig nu, very sexy;) Det är liksom kört. Ibland finns det ingen gräns på gräslighet. Kram!
ja, jag är väl som du och alla di andre – sitter nu i pojkvännens mjukisar och en t-shirt – som också tillhör honom med ett tryck av ett par händer som håller upp ett par trosor – till detta lyder rubriken på tischan: ”whose are these? Tour 1996.”
Classy – va? 😉 haha – vad gör väl det om hundra år?