Att äntligen få bli klippt.

Världens bästa Malek ringde och sa att han hade en lucka, så jag kunde smita inom och sjunka ner framför spegeln och få en verklighetsflykt på en och en halv timme under tiden han klippte bort sex månaders sparade hårångest. Jag vet att man ska gå var åttonde vecka, men när man har långt hår så får det liksom bara växa på under tiden man jobbar och gifter sig och tja; lever, helt enkelt.

Men nu är det iallafall gjort och han är fantastisk. Inte vara för att han klipper som om han gör det med ren intuition, utan också för att hans lilla salong är som en bubbla av fnitter, gapskratt och handledsflaxande – han pratar och berättar och viftar med saxen och mitt i alltihop sänker han fönen och lutar sig fram med en hand på din axel och berättar något hysteriskt, och under hela tiden har han blicken fäst i din genom spegeln, och sen exploderar han i gapskratt igen och det är som ett fyrverkeri i kroppen och när man kommer därifrån har man små avklippta hårstrån i hela munnen men det är värt det.

Så nu är jag nyklippt och lycklig och pepparkaksmuffinsmätt och kan ta mig an resten av den här eftermiddagen utan att bli andfådd av hem-och-måla-skåp-längtan.