Eller att bli äldre, får man väl säga, för gammal är kanske att ta i. Känner ni er någonsin så? Äldre?
När jag var runt 15 var alla trettioåringar hur gamla som helst. Verkligen. Och nu är man själv där och tycker att trettio är ju inte så farligt. Fast det kanske egentligen är det. Ändå. Jag hade en kris när jag fyllde 25, en riktig och maffig ålderskris där jag gjorde en himla massa dumma saker och köpte en himla massa antirynkcremér och hade en enorm panik över att jag, i sanning, höll på att bli gammal utan att ha uträttat ett enda dugg med mitt liv. Så kände jag då. Jag gjorde en massa livsomvälvande val i någon slags panik och de var inte alls genomtänkta eller förankrade i hjärtat eller någonting; men jag var tvungen och jag var gammal och livet skulle aldrig bli detsamma igen.
Men det blev det. Och nu är jag trettio och undrar ibland om jag själv liksom missat att jag faktiskt är vuxen nu. Ibland kan jag lomma runt bland 20åriga säljare och känna mig himla hipp och med och tycka att jag är hur ball som helst men egentligen; för dom måste jag ju vara jättegammal. Och ibland möter jag folk som är lika gamla som mig och som jag tycker har blivit gubbar och tanter redan, som har skaffat sig praktiska frisyrer och praktiska respektive och praktiska skor och som har hela regnställ (alltså både byxa och jacka) i garderoben och de kan köra kombi och tycker inte alls det är kul att hitta fula mössor när de ska åka skidor, och som bara gör förnuftiga saker och alltid har kontanter i plånboken. Jag har aldrig kontanter, för då tappar jag pengarna överallt utan att märka det och en del av mig tycker fortfarande inte att det är riktigt ”på riktigt” när jag handlar med kort och så kan jag fortsätta att lura mig själv genom att bara dra fram VISA:t och låtsasbetala när jag handlar.
Hursomhelt. Det här blev ett ganska flummigt inlägg. Men jag antar att jag vill fråga er hur ni vet att ni är den åldern ni är? Jag vill inte bli praktiskt och ha en Stairmaster på verandan, jag vill inte det. Men å andra sidan vill jag inte bli en såndär otäck typ heller som har på tok för opassande kläder och kallar mig själv ”raffig” och blir full på vitt vin i pianobarer och raggar på män som är så unga att jag borde skämmas.
Men om man nu blir det; märker man det ens? Själv?
Äsch. Ni fattar.
Nej, jag har också undrat det där, när man blir gammal, när man blir vuxen. Jag hade en lätt 30-årskris, men den gick över snabbt. Sen att jag blev vuxen när jag klippte föräldrabanden, det är ju en annan sak. Jag hade lika gärna kunnat vara 50 och först då kännt mig vuxen av en sådan sak. Ålder är bara en siffra.
Hah, åldersnojja började jag med efter 23. 23 var liksom en bra ålder att sluta på tyckte jag. Nu roar jag mej med att lägga plus och minus på vuxenpoäng kontot! Storhanlda på Ica Maxi med organiserad lista – +10. Impulsshoppa halva lönen på kläder -15 på vuxenkontot!
Den här var rätt rolig på tal om att bli vuxen – http://www.vuxenpoang.com/
Hej! Började läsa din blogg för några dagar sen och ville bara säga att oj vad mysig den är! Och du skriver så fint och fängslande!
Jag har tänkt en del på det där jag också, jag är ju visserligen bara 22, men jag har nog hunnit lite längre i livet än vad den gemene 22 åring har. Jag kan relatera mer till dig än ”kissie eller blondinbella” om du förstår vad jag menar. Jag tycker att det är en skön känsla däremot att man vet vad man vill, man vet vem man kommer leva resten av sitt liv med!
Jag har alltid åldersnoja, men inte så mycket för den ålder jag faktiskt har som när jag tänker på hur lite tid det är kvar till 30, 35, 40 osv… 30 kommer i år, vi får väl se hur jag tar det.
Jag känner mig rätt ball och ung bland mina gymnasieelever. Dom känner nog dock inte det samma…
Du jag är 40 + och precis samma funderingar som dig.. fortfarande… jag blir aldrig äldre bara alla andra…Konstigt..någon ålders kris har jag inte haft -än.
Jag ska fylla 30 i år men har än så länge ingen ålderskris… Jag insåg att jag höll på att börja bli gammal (trots att 30 inte är gammalt, jag vet) när en yngre förmåga frågade mig hur gammal jag var och jag svarade ”Hur gammal tror du att jag är?” I det ögonblicket insåg jag att jag inte var yngst längre… Men annars tycker jag att 30 verkar vara en himla bra ålder. Eller ja, 29, som jag är nu. Mormor fyllde 92 häromveckan, men hon ansåg att vi skulle vända på siffrorna, för i själen är hon 29, sa hon.
Jag är kanske en av de få som tycker om att bli äldre, iallafall som det är nu. När livet har börjat tufft och krokigt så inbillar jag mig att det bara kan bli bättre. Jag är nyfiken på framtiden. Ser fram emot allt det där som kommer med när man blir vuxen, hus och barn, giftemål osv.
Men jag känner mig inte som snart 27 år, utan yngre. Vad hände liksom? Nyss var jag 15 och nu snart 30. Konstigt det där.
Jag känner igen att jag kan träffa människor omkring min ålder och tänka att de måste vara mycket äldre än mig pga utseendet men så visar det sig att de är i min ålder 😉
Jag kommer aldrig att bli vuxen jag, i alla fall inte i sinnet. Har aldrig haft någon riktig åldersnoja, har kanske haft för fullt upp för det. Det jag kan märka nu, som är lite trist, är att det tar lite längre tid med att göra sig i ordning på morgonen, man har lite fler linjer i ansiktet som inte går att sminka bort, men det är väl skrattrynkor som gör till känna tänker jag.
Jag lever fortfarande i den här känslan ”tänk om de kommer på mig, att jag inte alls är vuxen”.
Jag klär mig inte i de kortaste kjolarna längre, men jäklarns vad jag susa ner i pulkabacken tillsammans med ungarna, då är det nästan jag som har roligast.
Ha det bra, förresten, vilken underbar bild på dig och vovven, du är så vacker!!
Kram Elvira
Jag fyllde 40 i höstas & trodde jag var nära döden, men så överlevde jag & nu är jag igen 25 i huvudet 😉 jag blir aldrig äldre än 25 mentalt tror jag *fniss*
Njut kvällen
Jag ska fylla 45 i år men tycker inte man blir mycket äldre än 25 i sinnet, däremot fortsätter man att utvecklas hela tiden. Jag har en hel ryggsäck att plocka erfarenheter ifrån!!! Det är en gåva. Jag är inte lika rädd längre utan brukar tänka om jag ställs inför något nytt/svårt; ”Vad är det värsta som kan hända om jag misslyckas eller gör bort mig? Skadar jag någon(låt bli!!!!), Kommer jag att dö? Svaret är nästan alltid Nej! Så jag brukar köra på så mycket jag kan!!!! Det jag har märkt som är åldersrelaterat är att jag börjar blli lite lat, Anstränger mig mer koncentrerat än när jag var yngre (jobbmässigt, 25 år på samma jobb=myycket erfarenhet) Tack för en otroligt poetisk blogg med fantastiska bilder på natur och flickor!!!!m
Varför är vi så fixerade vid ålder i detta avlånga land! Lev livet och njut. Får man vara frisk och sund har vi mycket att se fram emot.
Emma, tack för att Du delar med Dig. Jag är 54 år nu och mår mer fantastiskt i denna åldern än när jag var i Din. Man är mycket säkrare, inga måsten är så viktiga längre. Jag jobbar med barn och då får man ha barnasinnet kvar. Vilket jag tycker är viktigt, man stagnerar inte. Kroppen är ju inte densamma som vid 20-30 men man har så mycket annat man fått istället, i det inre. Jag känner mig yngre nu i min ålder än jag gjorde när jag var i Din.
Jag var på en veckokurs i ledarskap för 10 år sedan och föreläsaren berättade att man kommer in i kriser i 7årsperioder. Och alla ligger kring 0-strecken (alltså första krisen kan ligga allt från 25-32) Att göra stora saker då hjälper en att komma igenom kriserna. Jag fick min första älskade son vid 27 och hamnade i min stora kris i livet och sedan skilde jag mig vid 30, jag fick andra sonen vid 40 igen (det bästa jag gjort) och vid 50 var jag störtförälskad för 3 gången i mitt liv.
Jag ser det så här, att man ska inte se kriser som något negativt. Man växer så otroligt mycket och får sådan erfarenhet av livet av dem. Jag skulle inte vilja vara i min ålder nu och inte haft en enda kris. Jag tror också att om man hamnar i rejäl kris ska man inte vara rädd för att ta kontakt med samtalsterapeut eller liknande. Var 4:e kvinna får större kriser. Det, Emma, är alltså rätt så vanligt. Nu skrev jag kanske för mycket men det kändes bra.
Kram
Milott
När jag skulle fylla arton började jag få panik och ”åldersnojja”. Jag ville inte bli äldre utan stanna på 18 år resten av livet. Tiden gick och vips vart man 23 år och snart 24. Siffran för mig spelar ingen roll utan det är vetskapen och bekräftelsen om att tiden går och att den går så fort! Inför varje födelesdag kan jag känna en viss panik för att ett år redan har gått och jag hade tänkt hinna så mycket mer! Att åldras, fysiskt och psykisk tycker jag är fint och en process som kan ge en själv väldigt mycket. Man mognar, man lär sig uppskatta saker och ser de omkring sig- viktigt ändock att behålla barnet inom sig 🙂 Men att tiden går så fort och framför allt att jag så sällan stannar upp utan följer med i denna tid av stress som blir mer och mer aktuellt, är för mig det mest skrämmande. Underbar blogg för övrigt, härliga bilder och text 🙂
Åldersfråga kommer emellanåt…jag är 37 och har, eller vänta, jag e ju 38 nu, haha?! Ja du ser..
Jag har börjat fundera på att livet kommer ta slut en dag, hur mycket närmre det är nu än va det va förr. Att jag e snart 40…å då är det inte så långt till 65 längre, men då e jag ju pensionär? Börjar förstå vikten av att vara frisk och må bra och ta hand om sig själv. Min kärlek är 12 år yngre än mig, och det va asjobbigt när vi träffades för 4 år sen. Men nu är det bara en siffra 🙂
Vi är så lika i sinnet å tankarna har aldrig älskat en människa som jag gör med honom. Däremot kan jag känna, shit den där rynkan va inte där igår!? Å jag hade i början av vår relation funderingar över varför han vill va med mej, när han har så mycke snygga töser i sin egen ålder…jättefånigt, jag vet, men det är stor skilnad på tjejer som är 23 och de som e över 34 :)Idag tänker jag inte så men då var det tufft.
Jag har alltid haft ett yngre utseende och blev fundersam när jag insåg att även jag 😉 kommer att åldras?
Jag får visa leg ibland på bolaget 🙂 det är alltid kul :)hahha.
Summa sumalum, det e normalt att fundera på det emellanåt, men man e oxå precis så gammal som man känner sig i sinnet 🙂
Kramen Åsa
Är 39 och ska fylla 40 i höst. Det känns ångestladdat… Men samtidigt är jag så otroligt nöjd över mitt liv och min familj. Och då är egentligen åldern bara en siffra! Gillar din blogg, jättemkt.
Ålder ja… Minns själv när jag tyckte att man var gammal vid 25…. nu när man passerat det med råge så är det en märklig känsla att man tycker själv att man inte är en dag äldre än 24 🙂 I princip alla människor över 20 betraktas som jämngamla med en själv. Fast i ärlighetens namn ska jag säga att jag känt mig gammal de senaste åren – på riktigt. Och det syns att det har varit tufft och att jag har blivit ”gammal” – tyvärr!!