Var inne på Ebba Von Sydows blogg tidigare idag och där bemöter hon de frågor hon har fått angående den intervju Cecilia Hagen gjorde med henne i en söndagsbilaga för Expressen. Jag läste den intervjun när den kom och även jag reagerade på hur tonen i den var, känslan, det där som lurar mellan raderna. Men jag ska inte säga att jag blev förvånad.
Jag får väl kalla mig själv en karriärskvinna. Sen jag var sexton har jag målmedvetet klättrat och gått i sidled och hittat vägar runt och hela tiden strävat mig uppåt uppåt uppåt eftersom det har varit viktigt för mig (varför det har varit viktigt för mig är en helt annan diskussion) och jag har arbetat på många företag och med många olika chefer och med många olika människor. Jag har varit i mansdominerade branscher och i kvinnodominerade, jag har jobbat med unga människor och gamla. Och det som slår mig är att var jag än läser eller vilka debatter jag än förljer så verkar de alltid och uteslutande handla om Det Där Gubbherraväldet och hur svårt det är som ung kvinna att vinna respekt eller att ta sig fram. Det pratas kvotering och könssegregering och alla är förbannade på de där männen som hindrar unga kvinnor från att avancera och jag förstår ingenting. Varför skälls det på männen? Det är inte dom som är värst. Det är kvinnorna.
Under alla dessa år har jag inga andra taggar i min karriär än de från kvinnor. Varenda gång jag har blivit bromsad eller förbisedd eller nedvärderad har det alltid, konstigt nog, kommit från en kvinna. Antingen en kollega som blivit bitter och skapat rykten eller en manipulerande, flintahård chef – en sån jag kallar bidrottning. Vet ni vad jag menar? Hon som måste vara ensam på toppen. Hon som ser andra som ett hot. Hon som ler när hon säger något elakt som om det skulle kännas mindre då. Alltid, alltid, alltid. Jag har fått slåss och fått försvara mig, jag har kämpat och bitit och försökt skaka det av mig men det är något med sättet kvinnor sätter sin tagg; det hamnar alltid där man är som ömmast och den sitter alltid kvar långt efter man dragit ut den. Och gör ont.
En gång hade jag en kvinnlig chef som nästan lyckades plocka ifrån mig allt som var jag, och det var otäckt. Jag märkte inte ens när det hände. Jag bara märkte att jag mådde sämre och sämre och jag kände i hela kroppen att något var fel; jag visste att hon hade något emot mig – känslan var så tung i luften att jag kunde ta på den, men varenda gång jag konfronterade henne nekade hon. Hon hade absolut inget otalt med mig, absolut inte. Men hon satte repliker och gjorde gester; det kunde vara formuleringarna hon hade eller sättet på vilket hon nästan omärkt himlade med ögonen på möten när jag pratade. Hela tiden sådär på gränen så att man aldrig kunde säga riktigt säkert men det var härskarteknik och jag gick på det. Jag gjorde det. Eftersom jobbet var en så stor del av min identitet och hon fick mig att tro att den var inget att ha. Jag, som skrattar och flaxar och engagerar mig, blev tyst och inåtdragen och började tvivla på mina egna tentakler. Och det är livsfarligt.
Jag lät det gå ett helt år. Ett helt. Sen fulgrät jag framför den skräckslagna marknadschefen, slog näven i bordet och stegade upp till bidrottningens kontor och sa upp mig. Och då blev hon rädd. Och det var världens mest märkliga känsla; att där satt hon som jag så länge försökt förstå mig på och läsa och göra till lags, och plötsligt såg jag rakt igenom henne och hon var rädd och allting blev annorlunda; hela rummet ändrades. Hon ägnade två timmar åt att få mig att stanna men det fanns inte ens en tillstymmelse till förlåtelse i mig. Jag var klar.
Oj vad långt det här blev! Men jag tycker bara att det är så orättvist att männen blir hängda i den här debatten. Jag har haft turen att ha varma, trygga, stöttande manliga chefer som jag har älskat för att de har gett mig så otroligt mycket och de har hjälpt mig fram med en osjälviskhet jag inte sett hos någon kvinna jag arbetat med eller för. Jag kanske har haft tur. Men i mitt fall har det inte funnits något gubbherravälde; det enda herraväldet har varit de hos kvinnor som inte velat ge mig plats.
Så vad vill jag säga? Att det är på tiden att vi kvinnor börjar ta hand om varann lite bättre. Inte bara yrkesmässigt utan även privat. Det finns utrymme för oss allihop.
Jag känner igen det där, den kvinnliga rivaliteten som finns, fast den inte behövs. Har alltid känt mig bekvämare och mer avslappnad att jobba med män. Tycker inte om tisslandet och skvallrandet bakom ens rygg, som det kan bli på en kvinnodominerad arbetetsplats, utan det får gärna vara mer raka rör som det blir när man jobbar med män, det kan vara tufft ibland det också, men inte på samma vis, som den där osäkerhetskänslan som man kan få med en s k Bidrottning, hon som underminerar ens självkänsla och självförtroende.
Så bra skrivet. Så klockrent rätt.
Vad jag känner igen mig hade oxå en bidrottning till chef som tur är förpassad till mindre arbetsplats dock fortfarande som chef. I efterhand kan man inte förstå hur man kan acceptera behandlingen. Jag önskar inte henne något gott, det har heller inte gått så bra för henne. Nu har jag en raka motsatsen till chef som står för sina fel och säger Ja förlåt mig jag gjorde fel. Som bjuder in bjuder på sig själv och peppar alla och framför allt ser alla! Så mycket tid som vi tillbringar på jobbet gör det ännu mer nödvändigt att ha rätt personer i sin närhet, kollegor eller chefer båda är lika viktiga och utbytbara.m
Jag applåderar högt för detta inlägg!!
Det kunde varit skrivet av mig själv, bortsett ifrån att jag tyvärr måtte bryta min karriär pga sjukdom.
Jag har alltid gillat att jobba på arbetsplatser med mycket män. En sak är att det är mindre intriger & skit snack där, men män är mycket duktigare att applådera fram kvinnor som gör en insats.
Jag hade många år på dagis & fy vilken skit verkstad milt sagt (jag har inte bara jobbat i én heller) Vi tjejer går över lik för att synas & höras när vi kommer i flock. Det är grupperingar & smutskasting väldigt ofta, för att främja egen sak.
Jag blir så trött på att det alltid skall skyllas på män så får vi kvinnor inte får det som vi vill. Det är för enkelt!!
Jag känner inte heller igen mig i allt detta gnäll.
Min mors bästa väninna är överläkare i tarmkirurgi, hon forskar bland majoriteten män på ett av Sveriges största universitets sjukhus. Visst måste hon stå på, men som hon säger -Det måste dom alla eftersom det visas till resultat. Ute i världen är hon ofta ensam kvinna som föreläser för män osv Jag tror hon hade garvat lappen av sig om någon skulle velat ge henne extra poäng bara för att hon har en mus mellan benen.
Jag tror att de som inte orkar nå sina mål tycker det är skit skönt att skylla på någon 😉
Kram på dig från sessan som bara blev väldigt engagerad *host*
Bra inlägg
Jobbar inon vården = mkt kvinnor även chefen och ja.. så är det .Bi drottningen finns överallt.
Håller verkligen med till fullo. Bra skrivet!!
Kan bara instämma, både med dig och med tidigare kommenterare. Och det gör mig så ledsen att det är så…
Intressant läsning. Tack
Du har så rätt i ditt inlägg! Kvinnor kan vara riktigt hemska mot varandra. Att arbeta med män är ofta tuffare men rakare. Jag har råkat ut för mer än en Bidrottning och det har alla gånger handlat om att jag har varit yngre, engagerad och självsäker.
Det enda jag kan se som lösning är att se till sig själv och inte bli likadan utan lyfta fram sina kollegor oavsett kön, ålder, religiös åskådning, sexuell läggning osv.
Jag har nog haft turen att aldrig träffa någon sådan i arbetslivet. Privat däremot…
Jag hade en knäpp chef på ett ställe jag blev uthyrd till från Manpower. Hon slängde ut mig med motiveringen att jag inte lärde mig tillräckligt snabbt. Problemet var bara att ingen hade haft tid att lära mig något, de slängde uppgifter på mig och lämnade mig åt mitt öde så att säga.
Härligt att du sa ifrån till slut, jag tror att det gör mycket för självkänslan att man själv är den som sätter ner foten. Vi får väl se hur det blir på min nya arbetsplats – i min bransch (IT) är det ju ganska mansdominerat och i rekryteringen har man som tjej en fördel. Jag tycker att de bemött mig med respekt och vänlighet så jag hoppas det håller i sig.
Föll av stolen = inlägget var så bra!
kvinnor behöver verkligen försöka hjälpa varandra mera snarare än stjälpa
Jag delar dina upplevelser i många fall och du skriver mitt i prick! Bra där!
Läsvärd bok: Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.
Ojoj, huvet på spiken.
Jag hade en sån vidrig bidrottning en gång i tiden. Hon favoriserade personer på jobbet. Hon va vidrig på alla de tänkbara sätt. Hon kunde vara asdryg mot mig en måndag efter helgen å jääätegullig mot min bästa vän på jobbet, nästa v var det tvärt om…Vi vart helt paranoida av det tillslut och även om hon var förvisso allmänt känd som en riktig bitch i branhen, men det förstörde min självkänsla och jag va ung, bara 17 år. Min vän gick i terapi i många år efter det.
Det jag lärde mig efter det är att det är ingen idé att försöka vara till lags, jag är den jag är, like me or not.
Ju mer du är till lags, desto värre blir dem. Tro mej.
Min nuvarande chef började behandla mig så efter ett tag. Jag gick igenom en separation med en sjukligt svartsjuk man, jag opererades och jag flyttade allt på en gång. Jag va oerhört ledsen, kunde inte äta, tappa vikt och va likgiltig för livet en tid, helt förståeligt. Hon var aldrig nöjd med det jag gjorde, det va fel på allt, en dag tog jag henne åt sidan i ett mötesrum, konfronterade henne, men hon var iaf kvinna nog och medge allt hon faktiskt gjorde?! Hör och häpna. Hon sa att hon var besviken på mej??? att jag lät det gå så långt, och att jag gick ner mej så för en person? Vad är det för chef? Efter det slutade jag och krusa henne, hon fick sin respekt tillbaka och idag är det bra. Men just kvinnor, vi är ju känsliga varelser, en man skulle nog sällan få för sig att krusa sin chef. Män har mer raka puckar, ingen backstabbing och skitsnack, därför är det lättare att jobba med män 🙂
kramar från Åsa
Älskar din blogg,du skriver så bra & har så fina bilder…..tack för din kommentar inne hos mig…
Kram
Vilket otroligt väl skrivet och SANT inlägg!!! Jag har också blivit utsatt för kvinnors mkt märkliga och mkt effektiva nedlåtande beteende ibland. Tom de tjejer som ska stå mig riktigt nära… Dessutom duggar ju de mest elaka kommentarer tätt inne på min sajt…Tror att det helt enkelt är livsluft för vissa att känna att de måste vara elaka eller göra sig roliga på andras bekostnad! För mig är detta helt främmande, skulle aldrig göra så, föstår inte poängen. Sprid glädje och värme och få detsamma tillbaka liksom!
Tack för att du inspirerar!
KRAM
P
Mycket kloka ord!
Väldigt bra inlägg. Jag reagerar också på hur hårda kvinnor kan vara i sina bedömningar om varandra särskilt i yrkeslivet. Det är synd och gör mig ledsen att se, vi behöver uppmuntran precis som alla andra.
Tyvärr är iakttagelserna om hur kvinnor kan behandla varandra riktiga men hörni, låt oss inte måla allt i svartvitt: män kan pinka revir och vara tuppen på gödselhögen . Det finns skitstövlar av alla de sorter, desvörre.
japp. jag vet. hur det känns.