Jag är en ganska lugn person får jag nog påstå. Jag tycker om de flesta människor, jag tror gott om alla tills motsatsen bevisats och det finns inte särskilt mycket som får mig ur balans; framförallt yrkesmässigt. Och när det väl händer så är jag lite Bree Van De Kamp sådär; jag är expert på att andas lugnt, att ha ett mjukt leende och verka sval trots att det rasar en majbrasa bakom revbenen. Men ibland… Ibland möter jag människor som får mig att helt tappa hakan. Komma ur balans. Ta tag i bordskanten med ena handen för att påminna mig själv om att det som händer är på riktigt och att jag måste andas lugnt, ett andetag efter det andra. Och då handlar det allt som oftast om människor som har en totalt annorlunda syn på arbete än vad jag har.
Jag. Vet. Inte. Vad. Som Har. Hänt.
Men ibland pratar jag med unga människor som sitter och häver ur sig saker jag måste skaka på huvudet för att förstå att de verkligen sagt. Jag pratar med vänner till mig som arbetar med personal och som berättar historier som får mig att åla mig som en mask på stolen och säga ”nääääääj men vad gööör dom?” och nervöst pilla med håret. Det finns tre såna typer. Den första är Den Evigt Bittra. Jag hör 20-åringar som sitter och klagar på sin arbetsplats och vägrar se någonting positivt och skyller sin olycka på chefen, arbetsplatsen, kollegorna eller vädret. Oftast är de individer som det inte går särskilt bra för och de envisas med att vara martyrer och skylla Allt På Alla Andra och det som jag häpnar mest över är bristen på eget ansvar.
Jag arbetade för längesen med exakt en såndär tjej i personalgruppen och hon var som gift. Hennes negativitet låg som trådar i korridorerna och inte en enda gång under året hörde jag henne skratta. Allt var katastrof. En gång tog hon med mig in i konferensrummet och beklagade sig över hur företaget för tre år inte gav henne en julbonus. Tre år sen. Och där satt jag och tittade på henne och skakade på huvudet och undrade hur man kan gå i tre år och vara så bitter.
– Sara, lyssna, sa jag. Du måste någonstans se ditt eget ansvar. Du kan inte slösa såhär mycket energi på saker som skett för tre år sen. Vi kan ju inte gå tillbaka och ändra i tiden, eller hur? Så du måste någonstans bestämma hur du vill göra. Antingen så surar du en dag över den förlorade julbonusen, bestämmer dig för att det var det, och ser framåt. Eller så bestämmer du dig för att ”nej, det här känns inte okey, jag kan inte arbeta under de här förhållandena” – och så går du. Hittar något annat. Men mellantinget; det finns inte. Du kan inte gå i tre år och vara bitter.
Hon förstod inte. Och det faktum att hon låg lägst än alla på samtliga rapporter var alla andras fel än hennes. Och sånt driver mig över kanten.
Detsamma gäller för typ nummer två; De Som Saknar Självbevarelsebrist. Det är de personerna som underpresterar på en arbetsplats och ovanpå detta kräver en massa saker. Nu arbetar jag ju i en extremt prestationsinriktad bransch så det kanske är annorlunda i andra, vad vet jag, men ibland undrar jag om överlevnadsinstinkten har avlats bort i generationer och nu, när det nått 90-talisterna, helt försvunnit. Jag satt för två år sen med en sån kille som aldrig någosin nådde upp till sina uppsatta mål men som ändå tyckte att det var en bra idé att vara fruktansvärt jobbig. Han klagade, han ställde krav, han la timmar på att författa långa dokument om orättvisor han kände att han var utsatt för och det gick evigheter åt att sitta i möten och diskutera och vända på saker och förklara att ”nejdå, det handlar inte om att kvalitetsansvarig är ute efter dig, det avtal du hade lämnat in var helt enkelt bara inte korrekt”. Han tog livsandarna ur mig. Varje kväll kom jag hem och sjönk ner i ett varmt bad och låg där i en halvtimme och suckade och klagade för kaklet, och jag kunde bara inte förstå hur man inte själv förstod att ”okey, jag ligger jäkligt risigt till, företaget tjänar runt 15 kronor på mig i månaden – det kanske är läge att ligga förbaskat lågt”. Var tog överlevnadsinstinkten vägen? Om jag underpresterar, varför lägger jag inte mer tid på att göra mig själv oumbärlig av andra orsaker istället – som att vara bra för gruppen, bra för arbetsmiljön, bra för andra?
Den tredje, och sista kategorin, är Vad Får Jag Ut Av Det. De personerna som tror att varje dag ska de kunna kräva någon form av belöning för att kunna jobba. De som måste ha en tävling för att göra sitt jobb, de som varje dag (oavsett hur det gått) måste ha en stor klapp på axeln och ett rungande Heja Dig! – annars sätter de sig bara ner och gör minsta möjliga och spenderar resten av tiden på att hänga på fejan och chatta med kompisar. När man påpekar att de faktiskt har gjort ungefär en fjärdedel av vad de borde lutar de sig tillbaka och säger ”Och? Varför ska jag göra mer? Vad får jag för att komma hit och prestera bra?”. Vid de tillfällena har det hänt att jag har svarat ”Du får lön”. För det är så det är.
Är jag helt fel ute? Jag hyser enorm respekt för mina chefer och även om jag kan slåss för saker fram tills de är bestämda så fogar jag mig direkt när beslutet är taget. Jag vet att det är de som betalar min lön. Jag vet att om jag underpresterar så har de ingen som helst skyldighet att ha kvar mig bara för att vara schyssta. Om jag arbetar med chefer eller ledning som fattar beslut eller agerar på sätt jag inte kan acceptera; tja, då söker jag ett annat jobb. Det finns en formel som jag försöker leva efter så långt det är möjligt och som innebär:
Low competence + good attitude = keep
High competence + good attitude = keep
High competence + bad attitude = out
Jag kan inte kräva en massa specialbehandling för att göra mitt jobb. Först gör jag mitt jobb upp till vad som är förväntat av mig, sen kan jag komma och snacka om förmåner.
Jag vet inte vad som har hänt. Jag kanske svamlar? Men ibland känns det som om jag är den enda personen som tycker att arbete inte är en rättighet.
Ja jag säger då det! Jag förstår inte! Förstår inte!! Jag blir tokig här på min sida skärmen, en annan kämpar gör sitt bästa och är sjukt trevlig ( ödmjuk som tusan är jag också) 😉 har dock inget fast jobb som jag hade önskat och så går det omkring människor som beter sig på detta viset omkring med jobb?!
Jobb är inte en rättighet det är för tusan ett privilegium!
Veldig bra skrevet, kunne absolutt ikke sagt det bedre selv… Det beste er å kunne finne en egen motivasjon ved å kunne prestere og levere det som forventes av en, gjerne litt over;-)
Klockrent. Jag är själv inte gammal (tycker jag) men när man hör folk i 20 års ålder prata om jobb tappar jag hakan ibland, och när man ser hur dom sen sköter sej? Aj aj aj. Har personlig erfarenhet av liknande typ/typer du anger, men det är inte läge att dela med sej av det offentligt just nu, annars hade jag MYCKET GÄRNA gnällt av mej. 😉
Hej.
Jag har precis börjat läsa din blogg och jag gillar den mycket. Jag själv har stött på samma problem som du när det gäller kolleger speciellt kvinnliga. Den bittra, avundsjuka och elaka som gör livet surt för alla och kritiserar allt omkring sig. Alla andra gör fel utom den personen.
Det var just en sådan person som fick mig att säga upp mig från mitt förra jobb. Jag var livrädd för hennes utbrott och anklagelser och hennes illvilja att sätta dit folk. Det var sådan befrielse att säga upp sig att jag satt och log en hel dag. Och det retade henne ännu mer..
Jag tackar för en mycket välskriven blogg och otroligt fina bilder!
Jag kommer att titta in regelbundet. 🙂
MvH Victoria
Hej.
Håller i princip med dig. Jag tycker antingen accepterar man jobbet fast man tycker att det är skit, eller så hittar man nåt annat. Att gå och gnälla och vara bitter än knappast produktivt för någon part.
Men, jag själv i en situation nu där jag bor utomlands, har ett jobb sedan 2,5 år tillbaka, och är högpresterande. Men mitt tålamod börjar rinna över när jag ser hur företaget utnyttjar situationen. Dåligt betalt, ständigt sämre villkor, man sparar in på alla möjliga ställen det går, och alltjämt ökar arbetsbördan.Man kräver man mycket, samtidigt som det pratas i fina termer om resultatfokusering, personlig utveckling, scorecards och utvärderingar. Eftersom löneförhandlingar och förmåner i princip inte existerar så känns det bara som hyckleri. Saken är den att i landet jag bor är arbetslösheten väldigt hög, och det är svårt att hitta ett annat jobb, speciellt med språkbarriärer etc. Där tycker jag att man måste våga säga ifrån också , och jag tycker inte att det är ok att företaget utnyttjar situationen. Detta betyder naturligtvis inte att man ska gå och klaga dag ut och dag in, utan helt enkelt våga ta bladet från mun när det krävs och är relevant. ANNARS tycker jag verkligen inte att man har någon anledning att klaga.
Min egen situation., jag har precis blivit erbjuden en befordring, och känner att jag inte är beredd att ta den för det här företaget, det är för mycket de står för som jag inte kan stå för (eftersom befordringen även kommer att innebära personalansvar). Samtidigt hamnar jag i ett dilemma, för om jag inte vill bli befordrad, vad jobbar jag då för? Och vad gör jag på företaget? Den frågan ställde jag till mig själv, och jag söker nu för fullt jobb på annat håll.
Inte ett enda fel i den texten. Jag håller med- problemet, som jag ser det, är att man ju kan få stanna på en arbetsplats TROTS brist på arbete, engagemang osv för att man ”inte bara kan sparka ut någon” Facket..
Vilket bra inlägg! Precis så känner och tycker jag med. Jag går nog mest igång på dem som inte kan se sitt eget ansvar i det som sker. Jag är en sådan som varje dag tränar på att se det stora i det lilla. Jag har lärt mig att livet blir inte bättre om jag går och gnäller. Jag har ett eget ansvar att bestämma mig för att livet som jag lever här och nu är bra…annars får jag göra något åt det!
Du har Så Rätt. Och det är inte bara ni som är chefer som stör er på dessa, vi anställda gör det vi också.
Själv är jag också allergisk mot att allt ska lösas ”i gruppen”. När jag jobbade som stansare (det är ju ett vansinnigt enkelt och rätt trist arbete) fanns det de som inte nådde upp till minimimålet (200 fakturor per dag) och då skulle vi tydligen lösa det gemensamt. Men det gick inte jag med på. Jag tänker inte, som inhyrd från ett bemanningsföretag, jobba dubbelt för att någon annan ska kunna fortsätta slöa. Det är inte så man löser problem i min värld.
Snart börjar jag jobba ”på riktigt”. Jag ser fram emot det! Jag är både överlycklig och förundrad över att ha fått ett jobb så fort efter avslutad utbildning. För som du säger, det är inte en rättighet.
Håller med dig och det är trist att se att moralen och lusten att göra ett bra jobb ifrån sig tynar bort mer och mer. Att man inbillar sig att man ska få bästa möjliga utan att själv prestera. Men inte bara att man kräver, utan att det knappt verkar finnas någon minsta lust att ens göra ett riktigt bra jobb. Att det inte finns någon motivation, någonting som får dem att känna sig jäkligt bra efter att ha presterat bra. Men man får inte glömma de som kämpar mycket, som alltid är med på det nya projekten, som är positiva och ivriga inför nya utmaningar, men som aldrig får en klapp på axeln eller ett ärligt *Suveränt arbete!*. De anser jag glöms bort alltför ofta och istället för att berömma dem och ta tillvara på dem, krävs de oftast ännu mera av dem. Ha en fortsatt fin kväll och mycket intressant ämne 🙂
Hm det var mycke åsikter på en gång 😉
Jag håller med dig i det mesta som du skriver.
Som människa är jag glad och ljus, men givetvis har jag svackor som de flesta andra. Jag är i en sits just nu att jag e fruktansvärt less på mitt jobb, helt outvecklande och jag gick i terapi för två år sedan, då jag fick ett tryck över bröstet, ångest, kallades det visst. I terapin blev det klart att jag måste komma vidare i livet, jag skulle börja lätt med att socialisera mig mer, jag har lätt för att åka hem och bara mysa. Jag gjorde det, hade superkul och allt blev lättare och jag mådde bra igen. Men nu kommer det krypande över mig ännu en gång, kanske inte lika starkt men kroppen säger-gå, hjärnan säger stanna.
Jag älskar folket på jobbet, vi har så kul och skrattar ihop, underbara människor, men samtidigt kan jag känna av mångas totala hjälplöshet, jag känner irritation, och inom mej kokar det ibland. Ofta e det dött eller så händer allt på en gång och jag ska då rodda 3 st som vill mig ngt samtidigt, där finns det ingen respekt alls.
Så valet blev att gå en kurs, som nagelteknolog, men det e inget som går att leva på, men jag älskar det. Hm, vidareutveckla sig, bygga på? Problemet är feghet, trygghet och att jag faktiskt trivs på själva företaget, men är sjukt less på det jag gör.
Jag har vart ärlig med att jag är på väg bort. Jag försökte först att få halvtid, som min chef tyckte skulle vara superbra. VD sa nej. Jag frågade om det finns ngt annat jag kan göra, hjälpa målgruppen på kontoret, min chef kollade av det, NEJ igen från VD. Okej, då har jag iaf försökt 🙂 och just nu letar jag lämplig utbildning av min dröm. Drömmen är att bli dekoratör då jag älskar att skapa alt samtals terapeut, då jag älskar att hjälpa, stötta, och pusha, se ngn kliva frammåt i tanken, men jag kan ej bestämma mig. Det är en kostnadsfråga och mitt i allt detta så är min sambo klar med sina studier, vi vill flytta till större, vi jobbar på barn..det känns som allt kommer på en gång, och det e stort och det är skrämmande. Ett barn kräver fast inkomst och större boende, det är inte rätt i tiden då att börja plugga. Men det känns inte heller rätt att fortsätta må piss dag ut å dag in, för ett större boende..Jag måste ta klivet och jag vet inte riktigt hur. Jag är 38 år, så det här med barn kan ju inte vänta längre heller 🙁
Sen är det ju så, att det är inte att ”bara byta jobb” även om man borde, kan och vill. Det är en tuff marknad där ute 🙂
Är det ngn som känner igen sig i det jag skriver här?
Kramar från Åsa
Klockrent skrivet!!!!! Kan tillföra en annan typ, de som säger:Det var bättre förr!!! Vi hade inte varit där vi är idag om vi stannat kvar i det som var förr. Gilla läget eller byt jobb är mitt råd.m
TACK! Vilken bra text!
Hmmm, låter som om den första curlade generationen har kommit till arbetsplatserna…..
Fast jag möter främst de bittra i min egen generation.
Där fick Du ingång oss, Emma
Kram
Milott
Där jag jobbar är medelåldern hög och fler kvinnor än vad som är bra för arbetsmiljön. Det innebär att vid fika bordet har vi många olika varianter;
Den bittra, tycker att allting är fel och att arbetsplatsen är sjukt dålig. Trots detta har den bittra arbetar där i 30 år och har fått guldklocka.
Den rädda, tycker att allting var bättre förr innan omorganisationen på 80-talet men som ändå troget sitter på sitt kontor och jobbar.
Den högljudda, tycker allting är fel och berättar det högt och tydligt, så länge inte chefen eller ledningen är i närheten.
Den lata, vill ha samma lön som ”alla” andra men då utan att behöva arbeta mer än nödvändigt, gå kurser osv.
Den unga, sväljer alla utbildningar som finns men är väldigt naiv i sitt arbete.
Och det var bara mina kollegor. När man sen möter vissa kunder så blir man väldigt förvånad, särskilt när det gäller de yngre. Väldigt många mammor som tar kontakten för deras barns räkning trots att barnen är 25+. Många unga som jag träffar anser också att det är samhällets skyldighet att fixa så allt funkar för dom, oavsett om det är att få ett jobb, utbildning, ersättning osv. Många unga vill inte lära sig utan menar på att man bara ska fixa till problemet så dom slipper. Sen finns det givetvis många, många fantastiska unga som har koll på läget och är helt suveräna, men tyvärr träffar jag nästan aldrig dom.
Tyvärr märker jag att jag blir lite för nedlåtande/uppläxande när jag möter dessa unga kunder och deras föräldrar. När det gäller mina kollegor så har det tyvärr blivit så att jag väljer att vistas så lite så möjligt med dessa personer, fikar med mer positivt laddade människor. Inte så att de kanske älskar sitt jobb men älskar att de har ett jobb.
Jag går inte till mitt jobb med ett leende varje dag men jag är väldigt stolt över mitt jobb och framförallt väldigt tacksam för att jag har ett.