Blev visst ett litet utbrott igår angående curlade arbetstagare. Jag hade bara haft ett samtal med en vän som har galen obalans i sin personalgrupp och det fick igång mig så som det oftast gör, men jag är fortfarande fullt och fast medveten om att jag själv inte är så himla lätt att handkas med.
Som anställd är jag nog ganska krävande. Jag är ett A-barn och överpresterar (ibland ohälsosamt) mycket men jag blir väldigt snabbt uttråkad. Jag kräver utmaningar av min arbetsgivare, så snart jag känner att jag håller på att stagnera så får jag panik. Jag tycker om att ha mycket att göra och jag frodas av att lösa problem. Jag får aldrig, aldrig ha en uppgift som jag faktiskt kan bli klar med för så snart den är klar så går luften ur mig. Det bästa jag vet är att ta över dysfunktionella avdelningar och sen jobba upp dom till att bli högpresterande – men så fort jag märker att det flyter på av sig själv måste min arbetsgivare vara snabb med att ge mig en annan nöt att knäcka. Det är därför jag har valt just försäljning – det är sällan man blir färdig med att lägga pusslet. Och det är därför jag älskar min arbetsplats; jag får alltid lite för mycket i knäet så snart jag uttrycker att jag är rastlös och sen har jag en period med racertempo tills jag njuter av stillhet ett litet tag, stegar in och ber om mer och börjar om igen. Jag njuter av Sisyfosarbete.
Som chef tror (hoppas) jag att jag är rättvis. Jag ger väldigt mycket frihet under ansvar, men jag kräver också mycket av min personal. Eftersom jag så sällan sätter raka regler kräver jag att de efterföljs när det väl sker. Jag är tydlig med att jag inte vill behöva förlora humöret för att saker och ting ska ske. Jag tror att det bästa med mig är att jag är genuint intresserad av min personal, att jag arbetar mycket med att entusiasmera och att jag försöker anpassa mitt ledarskap efter både situation och individ. Det sämsta? Att jag är väldigt rak och att jag har svårt för att bli ifrågasatt. Jag kan villigt erkänna att jag har en liten ”därför”-mentalitet; jag vill inte behöva förklara alla mina beslut alla gånger utan förväntar mig ibland att alla automatiskt ska förstå att allt jag gör gör jag av en anledning. Och det är nog inte så lätt alla gånger.
Och slutligen; som kollega, tror jag att jag är rolig. Jag försöker sprida glädje och jag engagerar mig i folk. Jag är noga med att lyfta fram de jag tycker förtjänar det och jag strösslar beröm. Men. Jag är nog inte rolig att arbeta med om man vill samma sak som jag, för jag är galet målmedveten och jag har väldigt svårt för att acceptera ett nederlag. Jag gör inget på bekostnad av någon annan men jag håller inte tyst om vad jag vill och hur jag vill det. Just nu är vi två personer som slåss om Världens Roligaste Grej på jobbet och när jag kom på (halvvägs i processen) att ”vänta, det där vill ju jag göra” så påbörjade min egna välstrukturerade presidentkampanj. Jag har lobbat arslet av mig och jag har varit väldigt tydlig mot mina chefer med att ”jag vill göra det där, jag kan göra det där bättre, och jag tänker slåss för att få göra det” och jag har rakt och ärligt frågat vad som krävs för att det ska gå till mig. Jag har engagerat anhängare som talar för min sak och varje dag påminner jag om hur fantastiskt jag skulle sköta projektet. Är man då själv lite mer klassiskt tillbakadragen är jag garanterat det värsta man kan råka ut för. I slutändan är det ju ändå andra som bestämmer vem det blir, men om jag förlorar så vill jag iallafall veta att jag har gjort allt vad jag kunnat för att ge dom en möjlighet att välja mig. Man kan inte bara sitta och vänta på att bli uppmärksammad. Ibland måste man skaka om i paketet lite.
Och ni? Hur är ni besvärliga att ha med att göra?
Brutalt ärligt – du verkar känna dig själv väl både positivt och negativt.
Jag skulle inte ens kunna ge ett svar som du ger tror jag – de senaste årens panik på det personliga planet har ändrat mig så mycket att jag inte längre vet helt vem jag är. Det enda jag vet är att jag är starkare, mer påstridig och står på mig mer än tidigare. Man lär sig massor genom att kämpa med myndigheter och genom att kämpa för sin överlevnad! Hur jag blir på arbetsmarknaden ser jag när min utbildning är klar 🙂
Har du funderat på varför det är så? Att just du har blivit en A person? 🙂
Du har säkert fördjupat dig i psykologi eftersom du är chef, men ibland är det intressant att gå in i sig själv, för att söka svaren på varför man är som man är 🙂 jag kan rekomendera det 🙂
Det är bra att vara driftig och ta för sig, sålänge man har ödmjukheten bevarad 🙂
Kramen
Absolut! Jag har analyserat mig själv ut och in och har nog förklaringar på det mesta *s* Jag kommer från en familj med entreprenörer så arbete 24/7 är en del av mitt liv och prestation var det som sågs och berömdes. Nu för tiden kan jag skilja på jobb och liv; nu vet jag att jag har ett värde som INTE är förknippat med vad jag gör, men ett tag när jag var yngre så var min identitet och mitt arbete samma sak. Och det är inte bra. Skönt att man blir klokare med åren 🙂
Kram
*s* ja det blir man verkligen 🙂 klokare alltså.
Visst är det intressant att dyka djupare in i sig själv 🙂
Det är skönt att lära sig tänka på andra sätt. Förr var jag beroende av att bli älskad och gillad osv, å det kunde gnaga i mig att jag kände att ngn inte gillade mig. Idag så tycker jag det är befriande att inte tänka så. Gillar inte ngn mej så är det helt ok 🙂 Jag gillar ju inte alla :).
Å jag har slutat att försöka vara tillags,(försökte med min nuvarande chef) för jag kände att inget jag gjorde va gott nog. Jag konfronterade henne en dag och ifrågasatte hennes agerande, hon stod upp för hur hon hade betett sig och bad om ursäkt och idag har vi en jättebra relation. Just för jag slutade pleasa utan gick min egen väg, självklart med respekt men la mej inte platt, slutade vara så skraj för vad hon eller alla skulle tycka och tänka 🙂
Stor kram till dig!
Jag har förändrats stort det senaste. Jag står upp för mig själv och min åsikt – förhoppningsvis, och det tror jag, utan att trampa någon på tårna, även om åsiktsstarka personer ibland kan uppfattas som obekväma att ha att göra med. Och jag är driven och oerhört noggrann, ”själv är bästa dräng” och hamnar jag i grupp vill jag gärna leda och strukturera. Jag säger som Bara Jag. När min utbildning är klar vet jag hur jag blir på arbetsmarknaden.
Kram.
Man kan dele personlighetstyper i grovt 4 typer:
Utadvent/tenke: Ledertypen/entrepenør, vil ha utfordringer.
Utadvent/kensla: Impulsiv og kreativ, ustrukturert, vil ha mennesker rundt seg og være sosial.
Innadvent/tenke: Analytikeren, siffror, mattematikk, ingenørtypen. Gjør ingenting uten å utrede konsekvensene.
Innadvent/kensla: Omsorgsperson, trygghet, liker faste rammer og trives best på tomannshånd.
De flesta som träffar mig första gången tycker att jag är besvärlig för att jag pratar så mycket. Jag är inte speciellt blyg och säger vad som faller mig in. Ganska stort självförtroende på det området. Tyvärr inte i kombination med stark självkänsla. Jag är egentligen riktigt osäker på mitt eget värde och kan ibland önska att jag inte vågade prata heller. För då skulle jag inte senare ångra vad jag sagt o.s.v. Det som är felet med mig är att jag inte är besvärlig alls, annat än för mig själv. Jag fogar mig alldeles för mycket, tror jag. Och gör det jag tror andra vill att jag ska göra.
Du får gärna ge tips på hur en snart 28 år gammal/ung kvinna ska kunna bygga upp självkänsla o inte må dåligt efter att jag sagt ngt jag tycker eller varit den jag är!
Sa emot mig själv lite där. Glömde skriva att de flesta inte verkar tycka pratandet är besvärligt när de lärt känna mig.
Och här visar jag prov på att inte ens tycka mitt första inlägg dyger utan jag måste komplettera det…
Hei Sofia: ref mitt innlegg over så tror jeg du er en sosial type (dvs utadvend kenslosam) og har styrker som at du er åpen, kreativ, kul, sosial og rolig:-) Alle mennesketyper har svakheter, og denne typen har en tendens til å være impulsiv, samtidig som man vil at alle skal like en… derfor kan du sikkert ofte tenke mye på hva andre synes om deg. Husk da på at andre personligheter ikke er så opptatt av å bli akseptert og likt og kanskje ikke skjønner at du trenger denne bekreftelsen…. Det er ikke noe feil med å være sosial og glad i oppmerksomhet, bare tenk at du ikke behøver å være avhengig av det. Livet hadde vært tråking uten sånne som du:-)
Jag är bara anställd men går min egen väg.. liten inskränkt personal grupp så det behövs att man inte lyssnar på allt. Baara kvinnor .. Däremot så har vi en chef som inte är helt stabil.får utbrott och när jag ifrågasatte dessa så förnekades dom.Jag vet att jag är bra på mitt jobb.
Jag är besvärlig, både för mina chefer och mina kollegor. Men jag är ändå omtyckt hos de samma. Jag vet vad jag kan, jag vet var jag kan bättra mig och jag kräver att alla gör sitt bästa. Jag anser att respekt är ngt man ska förtjäna vilket gör att jag inte är rädd för att diskutera med ledningen. På mitt jobb är det många som är lite rädda för sina chefer och peronser högre upp på stegen.
Jag tycker även att det är viktigt att skilja på jobbet och fritiden dvs man kan vara väldigt oense om en sak i jobbet men det betyder inte att man inte ska kunna fika samtidigt.
Många gånger kommer kollegor till mig när dom vill att ngt känsligt ska diskuteras på ett möte. Jag är ofta den som får föra de svåra frågorna på tal och jag står för mina åsikter oavsett om de är ”rätt eller fel”. Detta har gjort att många på mitt arbete vet vem jag är och respekterar mig.
Min svaghet är att jag har alldeles för lätt för att vara nedlåtande och är dålig på att vara tålmodig, särskilt mot dumhet och lathet. Eftersom jag gillar att prata och alltid har mkt att säga så finns det säkert en hel hög med människor som tycker att jag är en plåga. *s*
Jag tar gärna emot kritik för då får jag ngt att jobba med, det är kul att utvecklas.
Jag tror ofta att jag upplevs som besvärlig på en arbetsplats eftersom jag gärna lägger mig i och ifrågasätter och kommer med förslag, men sedan visar det sig nästan alltid att jag blir uppskattad just för att jag driver på lite. Jag gillar att bli utmanad, jag har svårt att sitta och göra samma sak hela tiden (och då menar jag repetitiva uppgifter som t ex stansning – att koda hela tiden funkar!). Dock är jag ibland dålig på att få tummen ur och behöver en deadline med någon som tittar mig över axeln emellanåt – jag tror att Scrum skulle passa mig av den anledningen, man måste hela tiden redovisa vad man åstadkommit.
Är du bekant med Myers-Briggs personlighetstyper? Om inte, googla gärna för det är rätt intressant Jag är en klockren ESTJ typ, vilket inte alltid faller i god jord hos arbetstagare. Speciellt inte hos de sävliga, lata och ineffektiva. Har blivit bättre på att hantera dessa med åren, men fortfarande märker jag att jag faller dit ibland och tappar tålamodet med dessa människor. Gör man det man är anställd för att göra har man oftast inga problem med mig som chef, men är man en person som går till jobbet enkom för att inkassera lönen i slutet av månaden, avskyr man mig!
Jag tycker du skriver fantastiskt, jag går nästan in varje dag och ser vad du haft för Dig. Några minuter att samla energi. Jag har själv en ledarroll på jobbet och känner igen mig mycket i Dig.
Många skulle behöva tänka i dom banorna. På jobbet ska man prestera inte sitta av tid !
Ngt helt annat, du ser så snygg ut i håret. Kan du inte visa mer hur du är klippt vilka produkter du använder.
Ha en toppen helg med dina underbara kära fyrbenta och tvåbenta.
Absolut! Det kan jag göra.