Att pusta ut.

Nu är vi framme hos mamma efter världens finaste dop och jag har precis ätit kvällens andra middag och dagens fjärde häxvrål och sitter nu utslagen i soffan med en valptuss i knäet och ett glas mineralvatten på soffbordet.

Tack för alla tips om illamående. Ni är så fina. Jag ska beta av allt på era listor från ingefära till åksjukeband och propp i ena örat tills jag hittat något som funkar. Jag har inte bjudit på exorcistkräkis idag dock, jag har bara haft sällskap av den där konstanta känslan av att vara aningen på lyset och väldigt åksjuk.
Jag fick provsnusa på Märtha idag också och det kändes så overkligt att jag snart kanske kommer ha en egen sån liten ostkakedoftande sak att älska. Jag förväntade mig nog att jag skulle bli mer berörd av att ha henne i knäet men jag bara betraktade hennes ljusa små huvudfjun och förundrades över hur små hennes fingrar var mot mina, och även om jag ansträngde mig att känna efter om det kändes annorlunda att hålla i bebisar när man själv är gravid så märkte jag ingen skillnad mer än ett litet stråk av rädsla bland allt det varma, mjuka.

Nu ska jag äta glass och dricka varm choklad trots att jag är så mätt att strumbyxorna sen länge är kasserade och det inte finns något rum för djupa andetag.