Min ansökan till Robinson.

Och så var det del tre av Era Rubriker. Idag är det Monas ”Min ansökan till en dokusåpa” som hon tyckte skulle gå till Robinson. Så tja; då kör vi.

Kära Robinson-redaktion!

Mitt namn är Emma och tydligen vill jag vara med i ert program. Jag vet ännu inte riktigt varför, men en av mina läsare tyckte tydligen att det skulle vara en bra idé och jag är inte den som är den (med det inte sagt att jag gör vadsomhelst folk säger till mig så få inga konstiga ideér för er nu). Hursomhelst. Om ni bara har lite tålamod med mig ska vi nog snart komma fram till något bra här.

Jag är trettio år gammal. Ja jag vet, det kan kännas hisnande. Men jag är nog ganska intakt än så länge (om det hjälper?) och min medelålderskris hade jag när jag var 25 så jag tror inte att ni ska behöva sätta in dyra psykologtjänster under min vistelse på ön, om ni nu är oroliga för det. Utöver att vara trettio är jag den typen av kvinna som har för många hundar, har utvecklat ”fuldansen” till en konst och kan dricka kopiösa mängder rödvin om jag bara får några månaders träning innan. Jag är en sån som hittat min man på nätet, har två riktiga stalkers och ibland får för mig att jag helt ska byta bana och bli politiker istället – mest för se om jag skulle kunna bli statsminister (och hur lång tid det egentligen skulle behöva ta om man la manken till) men också för att jag tycker att Göran Hägglund är ganska het och för att jag skulle vilja kontrollera om detta stämmer även live eller om det bara är TV som gör honom så (ja min man är medveten om detta – vi är inte riktigt överrens, men han är med på banan). Jag är impulsiv, nyckfull och alldeles för empatisk för mitt eget bästa. Jag gråter åt det mesta faktiskt, men oftast av bra anledingar – som att jag blir rörd eller glad eller bara tagen. Jag har en uns Martha Stewart-komplex, det får jag erkänna, och jag tenderar att bli aningen manisk i mina projekt men jag kastar mig in i det mesta med liv och lust och jag klarar inte av människor som har slutat att sträva efter vad-som-helst i livet; såna som bara sätter sig ner och vissnar.

Hur jag är i grupp? Jag är jättebra i grupp. Om vi bortser från det faktum att jag tenderar att tycka att människor är idioter och att jag kan göra det mesta bättre själv – framförallt i olika serviceyrken. Men så länge man låter mig göra det jag är bra på och tycker att jag är fantastisk i allmänhet så ska det inte vara några problem. Vilka jag inte fungerar med? Alla typer av gnälliga, bittra, uppgivna människor som är offer för omständigheterna och som vägrar att se sin egen del i sin lycka. De och alla former av radikala grupper – framförallt de där som ska reclaim:a saker åt höger och vänster och har skumma sällskapsdjur och envisas med att spela gitarr för min pappa. Och med tanke på att ni kan det där med TV så är jag fullt och fast medveten om att ni kommer att sätta ihop mig med en bunte fridansande frånskilda aktivister och ja; det kommer nog att bli… åka av.

TV-vana? Jo det kan man kanske påstå. Nångång på 90-talet satt jag i panelen för ett program på ZTV och försökte se snygg ut trots att jag skämdes så jag höll på att dö. Dessutom envisades jag med att ha snäva pennkjolar och alla som har försökt sitta snyggt tillsammans med D-Flex på en stor röd puff i pennkjol vet hur totalt omöjligt det är. Förutom denna storhetstid var jag häromsistene med i en konkurrerande kanals program tillsammans med mina närmsta vänner. Bara en kort sak och det kom sig ur att jag satt i andra änden av Sverige och var vansinnigt deprimerad och vantrivdes kopiöst och bara var tvungen att göra något! för att inte bli galen, och då skickade jag in en ansökan till nåt program å våra vägnar och tro sig fan att vi kom med. Så två månader senare satt vi på ett plan till värmen; jag, Nelly, C-O och Sparven Micke och ja; trots (eller tack vare) att allt blev bortklippt så hade vi så vansinnigt roligt den veckan att det faktiskt var värt det. Varför vi blev bortklippta? Tja… Kan ha varit för att vi pratade för mycket, inte gjorde som de sa att vi skulle göra, att Micke var konstant semiberusad och att jag vägrade att dansa i TV eftersom att a) jag är ingen idiot och b) jag var produktchef och kände någon form av socialt ansvar. Så det enda som visades var Mickes mest nyktra stunder, mitt fnittrande, Nellys prat om mat och C-O:s korrekthet vilket innebar att vi såg ut som ett gäng som rymt från sina ledsagare och nu var ute på vift; ett fyllo, en maniskt fnittrande kvinna, en högljudd sak med ätstörningar och så en skinntorr gammal gubbe i en ung människas kropp. Men strunt samma. Det kommer säkert att gå mycket bättre den här gången.

Så tjahapp. Här har ni mig. Tydligen redo för Robinson. Så det är bara att ringa mig så styr vi upp något bra ska ni se.

Vänliga hälsningar
Emma

Ps1. Ni får ursäkta men jag har inte sett Robinson sen den där långa polisen vann. Får man fortfarande ta med sig en sak till ön? Isåfall vill jag ta med min gravidkudde. Det är egentligen en lång hotellkudde jag tog med mig från Kreta men om ni tror att jag kommer att sova någonstans utan att klämma den där kudden som en boaorm mellan låren tror ni väldigt fel. Om jag inte får ta med min kudde får ni se till att sätta ihop mig med nån väldigt mätt aktivist som jag kan använda som stöd istället.

Ps2. Just ja; jag är preggo. Inte så mycket, bara i sisådär sjunde månaden. Syns knappt alls (bara 104 centimeters midjemått) så jag kommer säkert att kunna göra Aftonbladets bikinispecial ändå (om de fotograferar i motljus och rakt framifrån). Så nej, det kommer inte att innebära några problem. Bara ni ser till att jag har mat. Och Oboy. För om ni inte har sett raseri innan så kan ni ju testa och se vad som händer när ni tar ifrån en gravid kvinna hennes Oboy.

Tack på förhand.