Att tänka på hur det kunde blivit.

Okej då är det dags för del 4 av Era Rubriker! Idag tar vi ”dagen då jag provade på yrket som jag fantiserade om som liten” som den eminenta Kajsa Akterhag Lyxell föreslog. Jag skruvade det en aning bara eftersom jag, när jag satte mig för att skriva, fastnade lite i hur det kunde ha blivit om jag hade valt den banan istället.

Jag ville bli en himla massa saker när jag var liten. Delfinskötare på Seaworld. Kosmetolog. Statsminister. Och så vidare. Men en sak som jag faktiskt var ganska konsekvent i och som det fanns en chans att jag på riktigt skulle eftersträva var copywriter. Redan tidigt lockades jag av ord och ägnade lång tid till att skriva och komponera ihop meningar och vända på saker och ting. Journalist var uteslutet eftersom journalistiska texter är vansinnigt tråkiga att skriva (främst för att de är opartiska) men copy var som en magnet som drog mig rakt in i Medieprogrammet på gymnasiet och sysselsatte mig på lektionerna med att hitta den perfekta copytexten för Santa Marias Grillkrydda. Och där, sista året, var jag mager och rökte som en borstbindare och såg ut som Maria Wine i håret – och jag hade långa röda halsdukar som jag svepte om mig och jag satt på cafeér med mina dagböcker och skrev och var så nära att ansöka till RMI Berghs och ta den vägen i livet. Men livet ville annorlunda. Istället snubblade jag in på en anställningsintervju på ett TM-bolag utanför Kista och skakade hand med en man i sidenslips och sen blev jag förälskad, upptäckte att jag var en helsikes bra försäljare och spenderade en vårvinter på sidenslipsens balkong; rökandes i ett duntäcke. Och på den vägen är det.

Men om jag hade valt RMI Berghs? Oj. Då hade jag förmodligen bott kvar i Stockholm nu och haft en mycket coolare frisyr. Jag skulle inte vara gravid, utan ha stuprörsjeans och nån form av vintagesneakers jag ebayat hem från nån snubbe i Florida, tre spräckliga katter och en liten etta på Karlaplan där det var så trångt att det bara gick att öppna en kökslucka i taget. Jag skulle fortfarande röka, men bara parfymerade libanesiska cigaretter, och jag skulle inte vara i ett allvarligt förhållande utan bara dejta för korta män med juristexamen och knarrande golv och jag skulle ha min tandborste och ett ombyte kläder i väskan utifallatt någon av dom skulle ringa och vilja dricka rödvin på Grodan, stryka mig över kinden och kalla mig fascinerande.

Jag skulle jobba på ett kontor strax utanför innerstan med stora fönster ut mot staden, mina arbetskamrater skulle alla vara 30-nånting men se ut som 21 och vi skulle allihop ha svartbågade glasögon och dricka kaffe från nån fräsig kaffemaskin. För ja; jag skulle ha lärt mig att dricka kaffe, och så skulle jag sitta i konferensrummet och vifta med en blyertspenna och klaga på att jag dricker för mycket kaffe och alla skulle humma instämmande och tugga Losec och Toy. Jag skulle ha väldigt pretentiösa kläder och svåra färger på mina nagellack och varje dag efter jobbet skulle jag stå på nån bar och dricka drinkar jag egentligen tyckte var för sura och prata estetik med nån grafiker från Nacka. Jag skulle gå på hemmafester med tema, äta ute så gott som varje kväll och ha lite dåligt samvete för att jag är borta så mycket att lägenheten luktade lite, lite sopor när jag kom hem och krukväxterna gulnat i topparna.

Jag skulle ha en dejtingprofil på nätet men logga in för sällan för att få någon ruljans på det hela, jag skulle äta sushi varje lunch och ha vänner som är precis som mig fast retroblonda. Jag skulle inte ha körkort för det behövs inte i staden ändå, jag skulle ta weekendresor till Barcelona och förmodligen skulle jag sätta upp håret med blyertspennor och sen sitta och skissa kolteckningar vid mitt köksbord de där långa söndagarna när man är bakis och inte orkar gå ut.

Ja. Så skulle det ha varit.

Och på mer än ett sätt är jag lättad över att vara den här versionen av mig själv som jag påbörjade att bli den där dagen 1996 när jag tog ett TM-jobb av en man i sidenslips och valde den dörren framför många andra.