Det blev ingen hemgång idag. Istället blev vi inskrivna på neonantalen för antibiotika till Leo för hans infektion. Chocken vet jag inte ens om man kan föreställa sig; man kommer in och hoppas att bli utskriven i tron om att det är en själv som är sjuk och så får man reda på att ens son istället är den som behöver lite koll. Det är avskyvärt.
Men det är verkligen ingen fara med honom. Han är pigg och stark och hade inget på lungröntgen och hans andning är redan lugnare. Han har bara blivit lite smittad av mig under förlossningen och nu ska han få antibiotika han också. Men k-ä-n-s-l-à-n. Den där avgrunsdjupa hjälplösheten man känner. Går inte att beskriva, helt enkelt.
Men nu är vi iallafall här ett litet tag och de underbara sköterskorna har tvingat mig att gå ifrån en stund och äta limhamnsbomber och vila och jag försöker hålla mig hur cool som helst och lyssna på dom när de säger att det inte är någon fara. Och så har jag världens bästa man, såklart, som är lugn som en klippa när jag själv är hormonell och rödögd och fattas drygt ett dygns sömn. Och en son som stirrar på mig med skelande ögon mellan amningarna och som för ett sånt jävla liv på avdelningen bland de andra tysta barnen att det inte går att ta fel på att han har fått sin mammas humör.
Och det sammantaget gör det ganska okej ändå.
Skickar en dos energi till er!!
Vilken smärta.
Men som sköterskorna säger. Sov, vila! Det kan ta många år innan man får göra det:).
Men jag fattar inte f-n hade jag gått och sovit 🙂
Tänker på er! 🙂
Liten då – krya på er båda två! Snart är ni hemma och gosar igen.
Hoppas att lillkillen snart kryat på sig så att ni får åka hem! Det gör ont i mitt mammahjärta att läsa om hur det kändes för dig när ni fick veta att han fått en infektion. Men skönt att läsa att det inte är någon fara med honom!
Försök att njuta dina Limhamnsbomber så kommer ni vara hemma fortare än du anar! 🙂
Har alltid ansett att sköterskor som jobbar på neonatalen är lite sadister – huuuur kan de med att sticka nålar i så små människor?
(Fast i sanningens namn beundrar jag dem…)
jag kan meddela att tricket är att stänga av.
för det sticker alltid lite i mitt hjärta för varje liten unge jag sticker i.
och sedan känner jag sånt stort förtroende och tillit till att min kollega i team med föräldern har stenkoll på att var good cop när jag är bad cop.
Förstår att det är svårt att vila när man är speedad på lycka och oro på samma gång! försök o vila mellan amningarna så du är pigg för Leos skull
Ta hand om er. Att föda barn är en pärs och det sitter i. Din oro delar jag med dig. Vet precis hur det känns. En av tjejerna kämpade länge. Men de är så duktiga de som arbetar på Neo <3
Se till att få den sömn du kan den ger dig styrka!
Många varma kramar Anna
Åh vad jag lider med er!!!!
För en gångs skull kan jag säga att jag VET exakt vad du pratar om…3 dagen och nyårsafton 2005…vi skulle åka hem men jag propsade på att det var något fel med sonen och till slut går man med på en undersökning…lunginflammation och biljett rakt in på Neonatalavdelningen….Nyårsafton och en 7 åring hemma som bara ville att hans mamma skulle komma hem och…en nyfödd son på Neonatalavdelningen som var beroende av sin mammas närhet….en nyår i tårarnas tecken om jag säger så….
Nu är ni tillsammans hela familjen visserligen på Neonatal men snart snart är ni hemma hos Salukinosarna igen !!!
Kram!!!
Jag kan bara tänka mig smärtan i det lilla mamma hjärtat. Det är nog det sista man vill, neonantal… att lämna över vården till någon annan. Men, han är i bra händer. Det är ett som är säkert. Pussas, kramas och gosa så mycket ni bara kan. Det brukar ju vara en bra medicin :O)
Kram
Stora varma kramar!
Ta en paus från bloggen och vila nu!
Snart snart är ni hemma igen!
KRAM
Förstår precis. Min första hamnade på neonatal på tredje dagen (när man är som mest hormonell som mamma) när vi egentligen skulle åkt hem. Han skakade lite och jag frågade om det var ok. Jag fick frågan om jag ville att de skulle ta blodprov på honom. Mitt svar frästes fram ”Om JAG vill? Det är inte JAG som är utbildad sköterska, det är väl ni som ska bestämma om det behövs?!!” Det togs blodprov och ett tu tre rusade vi genom sjukhuset ner till neonatal och en inkompetent sköterska ringde min man (som var på jobb) och sa att han skulle komma till sjukhuset och ”ta hand om sin hustru” eftersom ”sonen hamnat på neonatal”. Jag lovar. Ordagrannt så sa hon!
Jag tjöt som jag vet inte vad, de stack massor av nålar i honom för de hittade inte rätt, och det tog en evighet innan min man kom (tyckte jag) och de berättade vad som hänt. Han hade lågt sockervärde eftersom han var född tre veckor och två dagar ÖVER tiden.
Ingen panik, men han blev bevakad och piggnade till ganska snabbt. Han låg på neonatal åtta dagar och så här i efterhand är vi tacksamma för det. Vi fick lära känna honom i lugn och ro på sjukhuset och i en fantastiskt trygg miljö. Det var bara en inkompent sköterska. De andra var helt fantastiska.
Lång kommentar, men jag ville bara säga att jag förstår dig och försök ta det lugnt. Inte lätt, jag vet. Men, ja… du vet. Många kramar till er alla tre!
& idag har jag varit på Neodagar och pratat om kris- och chockreaktioner.
det är fan inte lätt att bli förälder.
och det är fan inte lätt att stötta mänskor i chock.
skönt att allt gick så bra sen till slut, efter stolpskottet!
Vänta bara, ni är snart på väg hem igen… detta kommer gå utmärkt… lite vila bara och så lite omsorgsfull vård så kommer ni snart må bättre. Många kramar.
Åh men lilla finis, det ordnar sig…jag vet att det låter ungefär som ”goddag yxskaft” i dina öron men ni är i trygga händer så försök slappna av och andas lugnt.
Jag som gjorde en liten länk http://wp.me/p1uIV8-1vZ till dig idag ju, fattar att du inte inte haft tid att kika på den, men jag menar det varenda ord.
Kramar från Mrs G (den hopplöst barnlösa damen)
Jag vet hur jobbigt det där är. Och med hormoner sprutandes ur öronen har man det ännu jobbigare…….Stor kram
jag kan inte ens föreställa mig känslan..måste vara obeskrivbar..hoppas att ni snart blir utskrivna o får komma hem till hemmets lugna vrå 🙂
kram Åsa
Jobbigt! Låg själv på neo i våras och det känns verkligen tufft att inte få komma hem med sitt nytillskott. Oftast möter man dock de absolut finaste sköterskor och läkare på en sån avdelning! Hoppas lillen piggar på sig snabbt!
Vet precis hur du känner. Man känner sig fruktansvärt hjälplös. Vi hade världens värsta och bästa upplevelse med vår första. Lyckan är att vi har förbaskat kunnigt sjukhusfolk i sverige så luta dig tillbaka, ät dina limhamsbomber och gosa bebis, låt folket göra sitt jobb och ha inte för bråttom hem.
Kram
Kan inte föreställa mig hur det känns, men jag skickar en tanke och hoppas att den lilla söta Leo kryar på sig så att ni snart får komma hem och mysa!
Kram Elin
Men då! Det är i alla fall bra att han skriker gossen, att han orkar. Passa på att utnyttja alla resurser på neo nu, få hjälp med amningen (om du behöver) så kommer ni ju ha en väl fungerande matsituation när ni kommer hem sedan, en grej mindre att oroa sig för och tänka på. Jag hoppas ni får bo tillsammans med Leo i alla fall?!
Åsså hoppas jag du slipper babybluesen de närmsta dagarna och att du får sova gott mellan målen. Heja er och krya på! KRAM
Lite solsken och en varm kram kommer här! Det kommer bli bra.. Kram igen Emma..
Usch, stackars er. Men neonatalavdelningen är bra, hälsar tvillingmorsan vars ungar föddes i sjätte månaden och låg på neonatal i TRE MÅNADER! Kram.
Åååhh….hoppas att det ordnar sig till det bästa fortare än fort! Krya på er!
Förstår precis vad du pratar om, och det finns inget mer hjärtslitande.
Sänder över massor av energi till er!
Kram
Kry på er!
Jag förstår känslan precis eftersom vi också fick stanna kvar i vad som kändes en evighet. Förstår att du är både ledsen och trött. Men om ett tag är detta historia. Kom ihåg det. This too shall pass.
Här kommer en krya-på-er-kram från mig. Tänker på dig och lilla fina Leo. Ni är i goda händer på Neo. De är otroligt duktiga på att ta hand om både små nyfödda och hormonstinna mammor. Jag satt på en stol och sov bredvid Lillebror på Neo, när vi fick åka in akut när han bara var en vecka gammal. Som du säger, det är en obeskrivlig känsla när ens lilla, lilla barn inte mår bra.
Iallafall.
Kärlek till er!
KRAM
Hej skruttis!
Skickar en liten styrkekram till någons fru och hennes man och Lillfis såklart. Kraaaam Frida någon annans fru ; )
Vad du skräms! Fy, vad rädd jag blev när jag ögnade igenom överskriften och såg ordet ”döden”.
Hoppas antibiotikan sparkar bort den där dumma infektionen på ett kick så ni får komma hem till er rätta miljö så fort som möjligt!
Jag gissar på att han blir lik sin far utseendemässigt, dock med dina mörka färger, och får sin mors humör 😉
Han kommer nog bli den där snygga och mystiske killen i högstadiet som alla tjejer försöker vara coola inför och spenderar extra tio minuter framför spegeln på morgonen innan dom går till skolan, bara för att se extra bra ut ifall Leo skulle ge de en blick i korridoren. Hihi 🙂
Hoppas ni kommer hem till helgen, hållar alla tummer 🙂
Kram på er
Elisabeth
(SnobbenDennis)
tummar, såklart!
Har precis börjat följa din fina blogg – man dras ju till andra gravida likt en.. geting mot socker ? Nåja, STORT grattis till fina Leo! Jag skickar också lite energi – ni är ju på bästa stället och får säkert snart åka hem igen, då ni har full kompetens hemma. Men ja, wow, vilken grej det där måste vara, att bli förälder. Sammandragningarna och jag vilar lite till. Vecka 36 nu!
Vad bra att de tar hand om er ordentligt och inte lämnar ngt åt slumpen, det känns tryggt.
Njut av servicen och närheten till experterna. Det finns så mycket att oroa sig för ändå som nybliven mamma. Jag var då expert på det när det begav sig.
Kram
Nämen lille killen. Inte ska man vara sjuk när man är så liten. Styrkekramar från mig. Jag kan tänka att det är mkt som går runt för dig just nu. Hormoner, känslor, kärlek och oro. Snart är ni hemma igen allihop. Försök att vila nu när du är där så du har ork när ni kommer hem. kram kram
Vad synd att ni fått det så jobbigt, men tur i oturen att det är rätt ok ändå. Det går inte att beskriva känslan, men vi som har varit i liknande situationer vet vad du går igenom. Ni är i de bästa tänkbara händer, och bara det att er lilla skriker och har humör är ju toppen. Hoppas han piggar på sig riktigt snabbt och att ni snart får landa i ”normalt” bebisliv. Ta hand om er ♥
*Kram*
Jag skriver bara Kram… stor kram
Men lille pluddisen, inte ska han vara sjukt inte. 🙁 Men det är bra att han skriker för då funkar lungorna. 😉
Jag tänker på er! Sköterskorna på Neo i Lund är dom bästa sköterskorna så ni är i trygga händer.
Kram på er!
Styrkekramar till er!
Styrka och kärlek till er! Ni gör ju åt båda in masse just nu…
Styrkekram.
Efterförlossningshormoner, den nyfunna bottenlösa kärleken och oron för en okry liten bebis kan knäcka den bästa av mödrar. Tur att du har Limhamnsbomber, en stark man och en riktig söt-Leo att snusa på. Snart är ni hemma igen och detta tråkiga ligger bakom er… Tänk på det…
Skönt att höra att det är bra med er. Kämpa och krya på!
Kram på er!
Suck..vad tråkigt. Men samtidigt bra att ni är under kontroll och allt kommer att ordna sig och ni är hemma snart. Hoppas du kan få lite ro i natt och vila….
Stora kramen!
<3<3<3
Åh men nej 🙁 Hoppas ni får åka hem igen SNART! Kramar från mig!
Har också legat på neo med vår son, som fick förlösas en månad för tidigt pga havandeskapsförgiftning, och han hördes också överlägset mest. 🙂 Idag är han världens piggaste och goaste treåring med tusen varför-frågor per dag. Då var det såå jobbigt, men efteråt är det ändå nåt sort skimmer kring de där neoveckorna, trots andra megaproblem som inträffade i familjen. Hoppas ni snart är hemma igen! Det är där man vill vara med sitt barn. Inte på sjukhus! Gott att han visar sånt gott gry. Heja er allihopa!!!
Men åh liten då! Jag förstår hur du känner hemskt hemskt min Alice föddes med hjärtfel och det var en himla massa som hände just de dagarna när hon var nyfödd ont k mamma-hjärtat kan man säga!
Skickar en liten cyberstyrkekram!
men å!!! Antibiotika brukar dock vara snabb. Här talar vi nobel!!!
Jobbigt :-(. Men vad skönt att vara i trygga och kunniga händer. Passa på att försöka vila och sug in alla goda råd om amning och andra tips och tricks. Skönt att få komma hem snabbt, men också skönt att ha barnmorskor och sjuksköterskor i närheten om man har frågor (vilket man nog alltid har om man inte har barn sedan tidigare). Det är ljuspunkten i det hela. Själv satt jag lipandes hemma i min soffa den tredje dagen och önskade att jag kunde haft en egen barnmorska anställd, för jag fattade ingenting. Allt gott till er!
Vi fick flytta från egenvårdsavdelning till BB för att hon var för stor (rädda för sockerfall innan amningen kom igång). Sedan vidare till Neonatal efter några dagar när de märkte infektionstecken ( hosta). Det var så jäkla jobbigt och man blev totalsnuvad på konfekten av att komma hem och få lugn och ro. MEN när vi väl blev utskrivna så var det FANTASTISKT. Så det blir bra, fast att det är apjobbigt just nu. Lovar 🙂 Kram!
Du vet, han får den bästa vården… Vet hur känslan är… Hoppas ni snart är hemma!!
Massa Massa kramar till er ♥
I knoooow! Det är skitjobbigt! Jag är rätt cool av mig, och ändå!
Stackars liten, men mest stackars Emma, för det är ju ofta så att vi mammor tycker det är jobbigare än barnet ifråga!
Min minsting (han som föddes för tidigt), var allvarligt sjuk som 1,5-åring, och det har sina spår i mig fortfarande fast det inte gav honom några men..
Och. Imorgon är det tredagarsgråten som sätter in, så jag hoppas att Valiant är redo;)
Barnmorskorna är det garanterat!
Kram Susanne
Åh stackare, vad tråkigt att det börjat såhär. Hoppas ni snart är pigga och hemma igen. Kram till er!
å!
hoppas att bomberna mildrar oron & chocken, Leo kommer snart att vara i prima skick – precis som sin mor.
Skönt att höra att det inte är någon fara, men oron sitter kanske kvar i bröstet ändå. Tänk positivt och andas lugnt, och lyssna på din man (och hans hummande). Stora kramar till hela lilla familjen!
Kram! Hoppas Leo kryar på sig snabbare än snabbast!
Tröttheten gör det inte lättare – hoppas ni får sova igen lite.
Grattis till Leo, vilken fin sork! Har precis hittat din blogg och jag har en känsla av att det inte är sista gången jag kikar in här. 🙂 Hoppas ni får komma hem snart och snusa bebislukt i lugn och ro. Jag inbillar mig att Jason fortfarande doftar bebis, kanske är det skorven som luktar gudomligt eller så är det bara jag som vägrar inse att han redan är 4 månader!
Kramar
Förstår att det är tufft. Men nu är han under koll och snart är ni förhoppningsvis hemma och får mysa.
kram
Krya på er Kramar
Tänker på er….
Åh – nå har jeg lest meg opp på hvordan dagen din har vært, og jeg er så glad det går bra, selv om du nok ble veldig urolig for Leo. Vi hadde lignende opplevelse med minstemann, jeg trodde vi skulle få dra hjem – men så fant de bi-lyd på hjertet hans og vi måtte bli en natt til… i et overfyllt føderom…uten gardin å dra foran…uten telefon…andres babyer som gråt og gråt og gråt om natten fordi moren var for trøtt til å våkne…ekle dusjer… blod på doringen… FYSJ OG ÆSJ! Det var helt fantastisk å få komme hjem til slutt.
Kjempeklem fra Eli
Vila nu Emma, snart är det inte bara Leo som skelar. Styrkekramar i massor.
Jeg håper du får god søvn og hvile, da er alt lettere.
Snart er Leo helt fin og frisk igjen. Han er i de beste hender.
Sender masse gode tanker og varme klemmer.
Krya på er fina du!
Du förresten, dessa här Limhamnsbomberna, tror jag har missat dem, vad är det? De låter så där galet goda att jag blir sugen utan att ens veta vad det är för något, tell me, åker till Malmö på lördag så jag måste veta om det är något jag måste testa!?! 🙂
Många krya-på-er-kramar!
Massor med kramar och energi kommer här till er alla!
Åh jag skickar styrka och värme till er genom skärmen! Ni är guld ni.
Ojoj, spännande (på gott och ont) dagar ni tre haft det i er familj! Men allt går ju bra, som du ser!
Men tyvärr kan jag inte säga att det lättar, varenda gång pojkarna är sjuka (3,5 år & 1,5 år), fastän bara febriga och snuviga/hostiga, så är jag lite orolig – fast jag vet att det är bara en vanlig flunssa… Jag täcks ju inte berätta det för någon, men i hemlis orolig… 😉
Vår förstfödde fick andsvårigheter under en vanlig flunssa som 3 månader gammal, vi for på kvällen till barnakuten, de gav adrenalin i mask åt honom och sa att kall luft hjälper (det lilla svalget svall liksom lite ihop med infektionen, men de sa att det låter värre än det är) och så skickades vi hem. Men kl.00 kunde vi inte mer lyssna på den lille som hade svårt att andas, så vi for in igen. Denna gång tog de in oss, och vi/han låg på barnavdelningen i 2 dagar och fick meducin! Samma sak hände en månad senare!
Det var så hemskt, men på något sätt klarade vi oss igenom de gångerna. Jag kommer ihåg att jag inte var hemskt orolig, tyckte bara det var skönt att han kom in på sjukhus så han sköttes väl om, på rätt sätt.
Nu på efterhand kan jag inte förstå hur jag klarade det – hur jag inte var utom mig av oro! Då barnen blir sjuka är det grymt, men de kommer att bli det, mer eller mindre, miljoner gånger så länge man själv lever, så man måste ju bara klara av det 😉
Kämpa på! 🙂
Åh förstår att det är jättetufft! Men det verkar att ni är i goda händer! Skickar massor med energi till er! kram
Du är ju ljuvlig som mitt i allt ändå håller oss nyfikna läsare uppdaterad! Kämpa på och du, det är tillåtet att gråta, speciellt dag 2 och framåt! Skickar massor av energi och kämpaglöd till er alla!
Kram!
Usch vad tråkigt, det liknar det jag och Filippa hade när hon föddes. Stor kram och krya på er! Mia
Stor kram!
Skickar en stor ”krya på dig”-kram till Leo och en stor styrkekram till dig! Det känns säkert jätte jobbigt när lillen är sjuk, men tänk så bra att vi har antibiotika som hjälper honom bli frisk. Vad jag själv minns från min arbetstid på intensivavdelningen för barn, så brukade dessa småttingar inte stanna länge på avdelningen. De fick antibiotika och infektionsvärden sjönk hastigt. Så försök stå ur, snart får ni er Leo hem och får börja er gemensamma vardag! 🙂
Åååh Emma, jag vet exakt hur otroligt hjälplös och orolig man känner sig fastän man otaliga gånger hört att barnet inte har någon fara! Li hamnade också på neonatalen 2 dagar efter att hon föddes pga att hennes hemoglobin-värde var lågt från början och aldrig steg och så var hon en hel dag på avdelningen ENSAM för blodtransfusion. Ja, och så hittade dom ett biljud i hennes hjärta till på köpet. Det var så läskigt, men som tur blev hon bättre och biljudet var slutligen inget biljud utan berodde på att när läkaren opererade henne ur min mage så hade hon klippt av navelsträngen för tidigt ( professionellt, I know!) så detdär extra blodet nådde aldrig henne…och ljudet som påminde om biljud egentligen bara var ljudet på blodet som strömmade i venen, thank god!
Ja , och detdär med svanskotan är så otäckt, har brutit min 2 gånger (damn you redskapsgymnastik!) och sluresultatet är att den har vuxit fel så att den nu är vänd 45 grader inåt. Så alltså inget sittande på bara golvet och verkligen inga sit-ups utan underlag! Oh joy. Men sånt får man nu bara ta 🙂
Men all in all ville jag bara säga att det ordnar sig nog, och det hör till motherhood att vara orolig. Kram!
Men åh så jobbigt! Går ju inte att föreställa sig oron innan man fått barn, men det är ju så jobbigt! Svårt att vara lugn och realistisk… Men snart får ni komma hem!
Kram
Styrkekramar! Ni är hemma på ett kick!
Oj, stackare! Men nu är ni båda i trygga händer så försök att sova och få i dig lite mat. Inte konstigt att du är orolig…sjukt trött, nyförlöst med en jäkla massa hormoner som rusar runt i kroppen och ställer till det!
Har precis hittat till din blogg! Otroligt mysig blogg så jag lägger mig som följare..:-)
Grattis till bebisen!!
Ha en skön helg och håller tummarna för att ni snart får åka hem!
Kram
Anne-Lie
Vet precis hur det är…. 12 timmar efter förlossningen fick vår dotter flytta ned till neonataladelningen för hon andades inte som hon skulle. Idag är hon frisk och stark. ta hand om er och stora kramar från en bloggläsare!
Kramar med energi! Snart är ni hemma igen!
Styrkekramar från mig till er!
Kram Therese
kram vännen, kram!
Om du e orolig nu, vänta du bara, vänta du bara. You have seen nothing yet;o)
Helt plötsligt förstår man sin egen mamma som ojat sig hela sin uppväxa och vill att man messar såfort man är hemma och ringer och hör att man överlever när man är kräksjuk.
Helt plötsligt blir det liksom en självklarhet.
Och Leo, han kommer snart vara tipptopp, så spar den där oron till tonåren istället. Du lär behöva ett lager:-)
Kraaaam!
Uj, det måste var så hemskt det där. Snacka om att vara maktlös! Hoppas hoppas att Leo snart e frisk som en nötkärna så ni får åka hem!
Tusen kramar! <3
Jag vet precis – bara två veckor sen vi var där. Själv mådde jag kass efter snittet och hade blivit beordrad till uppvaket där man och son inte fick följa med. Och fick där höra att de fått åka in på neo – andningssvårigheter, lungröntgen, vätska i lungorna, nålar, övervakning och en mamma på gränsen till nervsammanbrott. Men det gick bra! Det kommer gå bra för er också! Ta hand om er!//Pernilla
Å. Kram.
Grattis till underverket – så fin han är 🙂
Men vad är limhamnsbomber ????
Hej Emma!
Jag förstår precis dina känslor! Min pojke kom i v.30 och vägde 900g..vi fick ligga på neo i 5 v. Han fick en infektion andra dagen (lagom till hormonstormen..) inget allvarligt men som nybliven mamma blev jag ju bestört. Att sjuksköterskorna kunde sätta in en nål på de sytrådstunna blodådrorna som han hade fattar jag knappt. Men allt gick ju jättebra och personalen på neo (Skövde) var fantastiska!
Försök sova lite nu så ska du se att du snart får komma hem med din lilla familj!
Kram på dig!
Grattis till er fina son!
Kan som många andra sätta mig in i er situation då nästan exakt samma sak hände oss i maj då vi fick vår son. Han var också snabbandad, hade förhöjda infektionsprover och hamnade på neo med antibiotika i 10 dagar. Vi fick aldrig napp på vad det var för infektion men efter de 10 dagarna mådde han i alla fall prima. Hjärtat brister ju och även fast man vet att det ordnar sig så känns det så gräsligt just där och då. Man tycker ju så synd om sin lilla och längtar bara hem! Men de där dagarna går fort och lyckan att få komma hem, oslagbar!
Ta hand om er!
Vår historia är en annan än er, men när du skriver så kan jag såväl känna känslan av chock när vi i vecka 41 fick veta att vår bebis i magen inte mådde bra. Han plockades ut och mådde sämre än vad de trott och lades in på neo. Han piggnade till snabbt och vi fick åka hem. Ni är i goda händer och kommer garanterat gå stärkta ur att starten blev lite tuffare än ni trott!
Hoppas att ni mår bättre!
Jag jobbar själv på en Neonatalavdelning, den avdelning där ”ingen vill hamna”…. Tyvärr är det så att många ändå gör det =(
Kram Carro