Idag vakar jag på tok för tidigt.
Kanske är det på grund av stormen som slåss med huset och får det att yla längs med brädgolven då och då, eller så var det på grund av nån dröm med för många spindlar och oändliga timmar i flygplansköer och människor som förvandlas till pantrar på nån gård jag aldrig sett. Vilket som.
Och så är det tomt här hemma. Tomt, tomt, tomt. Busen är hos farmor och farfar några timmar så att jag ska få lite jobb gjort och det är så ekande i rummen att det inte är klokt. Inte för att det inte behövs; det är omöjligt att arbeta när han är hemma. Han är ju ett år. Han drar i datorsladden och river ut sidor ur min almanacka och suger på min telefon och välter omkull saker och klättrar upp på bordet och slår med öppen handflata på tangentbordet så att en massa intressanta saker händer. Det går bara att skratta åt liksom. I vanliga fall, med bloggen och så, kan jag få mycket gjort när han sover men nu är det såklart annorlunda. Nu behöver jag mer sammanhängande tid den här veckan. Men det är så tomt! Så tomt. Och på köksbänken ligger hans små haremsbyxor och gör mig alldeles dimmig och varmtjock i bröstet, trots att det bara är någon timme.
Ja. Det är märkligt, livet, och vad det gör med oss.
Men nu arbetar vi. Nu tar vi tisdag och arbetar eller pluggar eller är hemma eller vad ni nu gör. Och så hörs vi snart igen.
Alla ni som har undrat över det gröna skåpet? Det köptes på auktion några månader innan vi flyttade in i huset, och är nog den vackraste möbel jag vet.
Ja det är märkligt hur man kan känna sig så halv utan en liten sötnos men det gör man ju! Sonen har det säkert jättekul, massa nya saker att banka o pilla på 🙂 Ha en bra dag! Kram
God morgen!
Jeg vet akkurat hvordan du har det. Jeg savner mine barn noe helt forferdelig når jeg er borte fra dem. Alltid!
Men vi har nok godt av det, både mor og barn tror jeg. Nå stikker jeg på jobb også! Og forlater mine barn for noen timer, og gleder meg nesten ihjel til å få en løpende, og en krypende jente, full-speed imot meg når jeg kommer inn døren.
Ha en fin dag! Klem:)
Ibland känns det så skönt att man ska få en stund för sig själv, men när man väl är själv är det så tomt!
Åh jag vet hur den där känslan är! Mina kids är stora och har smitit iväg till skolan nu, och jag ligger hemma med riktig höstsnuva och försöker jobba lite. Men det är tomt och tyst och man ser små spår av deras lite stressade framfart på morgonen… Fina småstora kids!
Jag vet precis hur det känns! För mig känns det okej när vår dotter är med sin pappa, men vi vill inte lämna bort henne till någon annan än. Det får komma när det kommer, när vi blir tvingade kanske. He he. Jag önskar dig lycka till med arbetet idag!
Kram Caroline
Jo man har ju undrat hur ni lagt vantarna på det galet vackra skåpet. Och 1-åringar, har själv en på 16 månader hemma och det är omöjligt att försöka få något gjort. Så jäkla envisa och nyfikna. Underbart. Men passa på att njuta av tystnaden, stunden går snabbt över. Själv försöker jag ta tillvara på varje minut jag är ensam. Ha en riktigt produktiv dag nu:)
Åååh jag vet vilken känsla du menar..Mitt hem ekar sådär tomt för ofta då mina små skatter har ”pappadagar”…Man vill liksom låta allt de rört vid ligga kvar, så det känns lite som vanligt. Hoppas du får mycket gjort idag! Ha en effektiv och go dag! Kram från mig <3
Visst är det jobbigt och man vänjer sig liksom aldrig även om det ibland är skönt att få lite tid för sig själv.
Det är en lyx att få avsluta en tanke utan avbrott men det är också en lyx att få äran att ha hand om de ljuvligaste små varelser som finns; barnen. Ibland kan man vara topp tunnor rasande och irriterad som bara den men ett leende och en kram från en sexåring, 11-åring och 16-åring läker det mesta.
Just nu saknar jag dem så det värker i kroppen. Har varit hemifrån i 1 1/2 vecka. Det är andra gången på 16 år som jag är hemifrån så länge…
…så jag kan inte påstå att man vänjer sig 🙂
Lycka till med ditt nya äventyr på nya jobbet. Misstänker att det är något som passar dig som handen i handsken 🙂
Kram Lotta
Ja i början känns det fruktansvärt tomt, men när de blir äldre tycker man det är skönt med lite egentid:-). Men saknaden finns ju alltid där. Kram Sarah
Ha en mysig dag!!
Skåpet är alldeles, alldeles ljuvligt!
Jag är nog en konstig mamma för jag saknar inte mina barn när jag jobbar. Jag vet inte om det är för att jag stänger av saknaden för att kunna jobba eller om det är så att jag inte saknar för att jag vet att det bara gäller en kort stund. Eller så är det för att dom har lämnats bort redan som små bebisar för att dom ska vänjas vid att inte bara vara hos mamma och pappa, anledningen kan vi ta en annan gång för den är väldigt tung och känslosam.
Jobba väl och tänk på att lille busen kommer snart hem igen. <3
Kram finaste
Jag vaknar innan klockan ringer nu för tiden men å andra sidan somnar jag i soffan ett par timmar tidigare än vanligt 😛
Just precis!
Så är det här också och det är alldeles OMÖJLIGT att få något av det jag tänkt göra, gjort. Detta med att slå på tangenbordet och klättra upp på saker som inte skas klättras upp på är VÄLDIGT poppis här också.
Och dår är Lillskatten ändå TVÅ år.
Ska detta aldrig ta slut 😉 ?
Hälsningar och försök att njut av ekandet även om det även ekar i hjärtar för en liten stund.
Yohanna
Hög igenkänning 🙂
Min son är nästan på dagen jämngammal (eller jämnung kanske…) med din och här är det verkligen rull rulle 🙂
/Elin
Har just hittat din fina blogg och måste säga att den är så inspirerande!
Grattis till ditt nya jobb!
Hälsningar Camilla
Alla kloka framâtsträvande föräldrar har sina egna föräldrar i närheten, som kan rycka in om det behövs och ta hand om barnbarnen. .Gissa om barnbarnen älskar det ?!:) .
Ha det fint !
Jaaaa, jag vabar, ett fenomen du säkert snart stöter på… Och då är det ju så att man vill jobba ändå, bara liiiite, men det går ju inte. Inte med en tvååring som vägrar sova middag fast hon behöver. Bara läsa ett mail, ringa ett samtal, boka in ett möte. Nähäpp! Vi lägger oss tillsammans då. Jobbet får vänta. Älskar att vaba!
Saknaden blir ju väldigt påtagligt när man är hemma och barnet/barnen inte är det. Allting påminner ju om honom/henne/dem!
Kram
Hej hej!!
Ååh den där känslan sitter i hela livet. Har två grabbar 19, 21 som flyttat hemifrån. Man vänjer sej aldrig vid att inte ha sina barn nära. Det som får mej att ändå känna frid är vetskapen om att ”dom” vet att dom är älskad och alltid välkommen hem, när som helst.
Snyggt skåp btw.
Ha det gott // Å.
Jag tröttnar aldrig någonsin på dina foton.
Jag kunde inte lämna dem ifrån mig när de var små. Tror Stella var runt 10 månader första gången vi var på restaurang och då var det bara några timmar och vi skulle komma och sova där hon var sen. Ååångest! Me kom fram till att sån är jag och det är helt ok. Och det är helt ok för alla andra att göra som de vill också, lägger ingen värdering i mina ord. 🙂
Älska bebisåren säger jag.
Och du sötnos, tack så mycket för att du berättade om skåpet. Jag var så himla nyfiken. <3