Att gå till havs.

Igår var det alltså dags.

Jag åkte till Ystad för att träffa den vackra kvinnan på bilden ovanför; Banditen. Vi skulle ge oss ut till havs med båt och fiska upp haj eller vad man nu kan tänkas få på kroken i det där havet, och njuta ihjäl oss av värmen min sista semesterdag innan allvaret och hösten börjar på riktigt.

Och ska man njuta, då ska man väl göra det på en båt.

Vi startade dagen med frukost tillsammans med Fuffe på Espresso House.

Bästa Fuffe. Fy tusan vad jag tycker om den mannen! Han var sitt vanliga snurriga jag, tittade med tom blick ut över torget och sa Vad var det nu jag skulle ha möte om i eftermiddag?… Just det. Äpple. och så sörplade han på sin is-chai och tyckte att den var god och hävdade bestämt att han kunde känna att den var gjord på soja.

skor     solglasögon    skjorta (gammal)   shorts (avklippta linnebrallor från H&M)

Efter att ha vinkat hejdå till Fuffe och provianterat i ostaffären begav vi oss ner till hamnen för att kliva ombord på M/S Baltic Explorer. Vi hälsade glatt på kaptenen och parkerade oss på soldäck med förväntansfulla miner. Var är livbåtarna? frågade vi och slet i alla tampar vi kom åt. Kaptenen var nog ganska glad när resten av fiskegästerna äntligen anlände och han kunde få vara lite professionell ett tag och ha en riktig genomgång utan att folk ställde en massa knepiga frågor och anklagade honom för att ha något ofog på gång med ryssarna.

Och så gav vi oss iväg!

Ut till havs på mjukt vatten med solen i ansiktet och fiskespöna prydligt uppradade längs för och akter. Det var jag, Nicole, en pappa och hans söner, en farfar och hans barnbarn, kaptenen och så en komplett galen typ från Radio Active som hette Göran och som naturligtvis genast tyckte hemskt mycket om. Han var faktiskt inte riktigt klok och drog en hel outsinlig mängd torra ordvitsar med fiskeanknytning.

Han var med andra ord ett perfekt havssällskap för en fruga och en Bandit.

När vi väl hittade ett vrak var det dags att fiska.

Kaptenen var snäll nog att handikappanpassa Banditens spö så att hon kunde sitta lojt vid kanten och slita lite i det med jämna mellanrum och hoppas på att få fisk. Jag, som inte behövde någon handikappanpassning, gav mig hän med kropp och själ och fick filis och försökte tidvis använda mitt spö med pilk som kastspö när jag tyckte det var lite slött.

Det gick sådär kanske, men jag var glad ändå.

Alla ungarna fick fisk.

Mängder med fisk. Tjocka, glada torskar med monstergap som de halade upp med ett brett flin och la i plastbaljor medan kaptenen gick runt och ropade grattis! och pikade mig, Banditen och Galna Göran om att det kanske var dags att sätta fart snart. Visst är det kul att ungarna får fisk, men nån måtta får det faktiskt vara. Efter två timmar konspirerade vi vilt om att skjuta champagnekorkar över däck för att kanske råka träffa nån krake i armbågen eller så, så att de skulle vara tvungna att vila sig lite istället för att stå där och vara malliga och håva upp firrar.

Men det gjorde vi naturligtvis inte. Man ska inte skjuta champagnekorkar på barn.

Vi åt ost istället och drack bubbel utan olyckor och pratade om huruvida jag borde ha ett eget radioprogram eller inte. Genial idé tyckte jag. Galna Göran var artigt avvisande.

Efter tre timmar var det dags att styra båten tillbaka.

Då hade vi inte fått nånting mer än en liten blåmussla som Galna Göran på nåt jäkla vänster lyckats släpa upp med kroken och som jag och Banditen hävdade även tillhörde oss eftersom vi faktiskt inte fått ett dugg trots våra beundransvärda insatser. Jag fick låna Galna Görans mick och intervjua honom allvarligt och grundligt om blåmusslan iallafall, det var ju lite plåster på såren. Och Banditen hade bränt nacken och fått ett kritvitt streck efter bikinin vilket gjorde att hon såg lite dekapiterad ut men hon var glad ändå.

Och så var vår dag till havs. Full av skratt och sol och avsaknaden av torsk.

Varför gör man inte sånthär oftare?

När det är så förbaskat bra för själen.