Att ha varit på julbordet med stort J.

I onsdags var jag och Banditen inbjudna till JohanP för julbord.

Och vilket julbord sen! Maj godd.

Vi möttes upp vid Stortorget och kramade ihjäl varann lite (så gott det nu går att krama ihjäl en Enarmad Bandit, man får ju vara lite varsam) och konstaterade, som alltid, att det var på tok för längesen och att onda händer borde ta sig i häcken och att det där med att jobba mest är tramsigt och sånt som tar tid från att träffas.

Älskade, älskade Bandit. Hon är så vansinnigt värdefull.

Inne på JohanP väntade ett mycket romantiskt fönsterbord för två och vi fnissade åt varann som två skolflickor och satte oss ner, förväntansfulla, och började prata i munnen på varann direkt så där som vi alltid gör – så att vi liksom glömmer allt runtomkring och beter oss som ett nyförälskat par på dejt som vill veta allt om den andre.

Om inte det är fint så vet jag inte vad som är det.

Först fick vi ostron, vackert upplagda, och ett glas skumpa och vi tittade lite tveksamt på varann innan vi ryckte på axlarna och sörplade i oss.

Och det var förbenat gott. Och så vackert att se på.

Titta! Där sitter hon och ser fager ut, Banditen, och är sekunden innan ett gapskratt över en italiensk man som skriver PURSE! med stora bokstäver i sina mail och kvinnor vid namn Doris som vill ge henne pengar.

Det är inte lätt att vara Bandit.

Och sen blev det fem sorters sill, lika vackert upplagda dom, och lax och sås och ägg – och jag kastade mig över kräftsillen som om den vore livets guld och tuggade lyckligt.

Jag är så svag för fisk och skaldjur. Jag skyller det på min pappa och på alla somrar vid västkusten som skämt bort mig med nyfångat, rökt, kokt och grillat.

Det är ren njutning, på nåt sätt.

Som ni säkert redan klurat ut var detta inte ett traditionellt julbord med kål och köttbullar, utan ett sånt där man får sitta hela kvällen medan vansinnigt trevliga män bär fram skaldjur på isfat efter isfat medan man själv mest skrattar åt den andres historier för att sekunden efter skifta samtalet till något mer lågmält och eftertänksamt.

Glädje, sorg, förhoppningar, oro.

Vi hann med allihop.

Att vara Bandit och äta skaldjur är aningens knivigt, såklart.

Men jag hade lovat henne redan på förhand att jag knäcker din hummer så jag tog gladeligen på mig ansvaret att knäcka, slafsa, peta, lirka och sen tjoffa över bit efter bit av läckerheter på hennes tallrik medan hon satt förväntansfull och doppade köttet i härliga såser och sa mmmm.

Dock började vi gapskratta när fatet var slut och vi insåg att man som utomstående vid en snabb blick förmodligen skulle dra slutsatsen att jag var en förbannat glupsk typ som dragit i mig hela platån själv och lämnat min stackars väninna med smulorna.

Såhär såg nämligen min tallrik ut.

Banditens?

Hennes ekade tom sånär på lite såsrester och nåt skal från en stackars Smögenräka hon med inbiten envishet gett sig på.

Och! Vi fick ost! Och inte vilken ost som helst, utan Stilton. Och trots att jag var så mätt att jag såg dubbelt mumsade jag i mig den där biten, smula för smula, mellan samtalsämnena, och när det var dags för gröten fick både jag och Banditen veva tack men nej tack och sitta tillbakalutade och svära åt tighta strumpbyxor som inte gav utrymme för den höjden av frosseri vi mentalt gärna skulle utsatt oss för.

Så där fick vi förgylla en helt vanlig onsdag, på JohanP, med skaldjur och ett fönsterbord och all kärlek man nu kan känna för en vingklippt kvinna från Ystad som skrattar genom näsan och kramas med en arm.

∞

jacka | här
kjol med sidkedjor | här
sjal | gammal beck söndergaard

∞

Pssst! Missa inte dagens lucka! Den ger hela 30% på något som lätt bästa vännen/systern/kärestan skulle älska, och den finns här.