Att vara vaken först av alla.

Jag vaknar tidigt här av någon anledning.

Inte på något jobbigt sätt, jag känner mig utsövd, men det är ganska ovanligt för mig som ser sömn som den största njutningen livet har att erbjuda och som utövar denna njutning så ofta det bara går.

Men här?

Här vaknar jag med klara ögon långt innan resten av familjen ens börjat röra på sig mellan lakanen och tar datorn under armen och tassar ut på terrassen där mörkret är kompakt och månen självlysande och stjärnorna liksom utströsslade över himlen. Och så myser jag för mig själv åt att jag ser månen och hejdar impulsen att öppna terrassdörren igen och viska åt mannen

det blir sol idag igen!

De andra vaknar ju sen i vilket fall, Buses hår står som om han lekt med eluttaget under natten och mannen har kuddmärken kvar i ansiktet; de löper som streck ritat med krita av ett ystert barn längs hela kinden och upp i ögonvrån och han gäspar mot mig, gnuggar sömnen ur ögonen.

Då har jag redan varit vaken i nån timme, otåligt sett solen börja leta sig upp på baksidan av hotellet och ge taken ett täcke av apelsinfärgat ljus, smörjt in mig med solskyddskräm och blivit varm i magen av era kommentarer.

Och sen blir det frukost;

nystekta små pannkakor pudrade med florsocker och inringade av sirap, två spett med färska frukter doppade i den där chokladfontänen, churros som frasar när man biter i dom och ett stort glas juice av papaya – pressat av en man med pianofingrar och pösig kockmössa som hälsar godmorgon med fruktjuice långt upp på servetten han vikt runt midjan.

Man skulle kunnat leva vansinnigt hälsosamt här på bara frukter, juicer, grekisk yoghurt och nötter, men jag vet inte jag. Just pannkakor med sirap och lent florsocker har jag fasligt svårt att ge upp, och det där med att leva hälsosamt är inget jag anammar på en daglig basis så jag håller mig till sockret och juicen och njuter istället.

Man är ju bara på semester ett fåtal tillfällen.

Och när det är dags för stranden är vi de första på plats;

den ligger öde och inbjudande med försiktiga vågor vid vattenbrynet och disig morgonsol släpande över bergskanten;

Buse har fladdrande tyger runt kroppen och ett stadigt tag om sin lilla blå vattenkanna, jag njuter av värmen och mannen sitter på en handduk med benen i skräddarställning och halvslutna ögon och pratar mumlande med vår son som gräver sandslott och bygger trappor.

På söndag bär det av hemåt igen, men tills dess gör vi precis det här och ingenting annat.

Sen är jag redo för vintern.

∞

Dagens julkalenderlucka hittar ni här!