Att ha spenderat någon timme i himlen.

Efter Krokodil-Zoo styrde minibussen kosan vidare genom bedövande vackra landskap och svängde tillslut upp för en lång landsväg och in på en gårdsplan där himlen väntade.

Det visste vi inte då, men Kirkehöjens Limousine var vår nästa anhalt och skulle visa sig vara en av de ljuvligaste platser jag besökt.

Åh.

Det. var. så. vackert.

Överallt var det bara grönt och fritt och fullt av djur; de hade en djurhållning som var inte bara sund utan även med hjärtat –

och nu skulle vi alla få ut på en ko-safari i hagarna genom att åka på en vagn efter en fyrhjuling över gräs och sten och lera.

Ni förstår ju Buselyckan.

Jag kunde inte se mig mätt.

Det var de vackraste kossor man kunde tänka sig och miljön var liksom… Änglamark. Förstår ni? Sådär så det sa tjong i hjärtat och kameran inte lämnade mitt ansikte mer än för korta stunder.

Hela familjen blev lika betagna. Buse, mannen, jag.

Det var obeskrivligt.

Det är något med bondgårdar, inte sant?

Varje gång jag besöker en suger det till i magen av barndomslängtan och jag får låta förnuftet skrika för att inte sälja allt och köpa oss en gård och bara

leva.

Men det går ju inte. Jag skulle vara världens sämsta bonde. Djuren skulle jag bara ha för att älska och de få gångerna jag kört en traktor har det gått åt helvete.

Men ändå.

Suget finns där likväl.

Sen tittade vi på hönsen och begav oss in i ladan där kalvarna stod och åt och sträckte sina långa tungor efter Buses klappande händer.

Dessa vackra, stora, varma djur!

Man vill ju bara klappa, klappa, klappa.

Så hörni.

Har ni nån gång möjligheten så sväng förbi Kirkehöjens Limousine, åk ut i hagarna, klappa kossor, se de lockiga (ja lockiga) grisarna och botanisera lite i gårdsbutiken innan ni åker vidare. Och förälska er lite i paret som bor på gården – det kommer ni göra, det är oundvikligt.

En bit himmel i slutet av en landsväg.