Gud vad trött jag är på mornarna!
Som när jag var tonåring och sådär avgrundsdjupt trött när jag skulle upp tidigt för att hinna ta bussen till skolan att jag stod i badrummet och grät. Ja okej, inte riktigt tonårstrött, men nästan. Det är hormonerna såklart och stressen över att inte kunna landa i hur lillebror ska komma ut, men även bristen på ljus. Känner ni också av den? Även om det har vänt litegrann och silar gråblått ljus (som att leva i en skugga) redan vid 8 på morgonen så är Skåne inte i sitt esse just nu. Det här är utan tvekan den fulaste årstiden här nere – när åkrarna är bruna och landsvägarna svarta och de enda andra nyanser som finns där emellan är grått och blött grönt och smutsigt vitt.
När rapsen står i blom eller åkrarna gror eller snön ligger böljande är det så vackert med denna milsvida utsikt, men i slutet av januari när det vägrar att snöa och det på sin höjd kommer vildsint hagel från himlen så slukas allt ljus av jorden och de knotiga träden och landskapet blir mest en smutsig tavla som väntar på vår.
Men!
Det är tre väldigt busy månader kvar tills lillebror ankommer; kalendern är full av roligheter och uppdrag ska påbörjas och slutföras innan jag blir alltför tung så jag har så himla mycket att se fram emot. Och innan vi vet ordet av har påskliljorna rest sig ur rabatterna och våren knackat på med varmare vindar, och innan dess (om vi har tur) lägger sig vintern böljande och vit och reflekterar ljuset igen.
Så det må vara en tung månad nu, men det vänder. Och oj vad det vänder när det väl börjat!
Det blir månader att se fram emot.
Visst vänder det – fortare än man anar. MEN det är extremt svårt att tro det när man tittar ut.
Jag bor på västkusten och det är lika fult och grått och trist och brunt och dimmigt här som hos dig. Med lilla H vid frukostbordet i morse konstaterade vi att det antingen får bli sol, kallt och snö eller sol, varmt och vår <3
Kram
Känner igen det där, avgrundstrött!
Men nu är vi ialf på rätt sida av året & går mot både varmare & ljusare tider!!!
Jippi!!! Hoppas du får en bra dag!
http://livsglitter.blogspot.se/2015/01/billigt-marockanskt-kakel.html
Tänk att vi ändå orkar, vi som bor i det här mörka landet. Det är bannemej helt otroligt! Du har en förmåga att lysa upp mina dagar med din blogg och det är jag grymt tacksam för! Jag vågar liksom gå in i min graviditet tack vare dig också – liksom fokusera inåt och vara supergravid (är en vecka efter dig) i stället för att bara låta allt rulla på. Tack för att du delade med dig av dina förlossningstankar också. Jag har inte samma skräck, men vet att du kommer att få den hjälp du behöver. Stor tisdagskram!
Ohoj!
Har ansträngt mig för att inte blanda mig in i förlossningsdebatten men here goes: du vet bäst vad din kropp och själ behöver. Jag har fött barn både med kejsarsnitt (heaven!) och vaginalt (katastrof). Behöver du prata lite erfarenheter och/eller har lite frågor så kan vi ta det via mejl.
Ut kommer han ju, på ett sätt eller annat, och snart (om en tre, fyra månader kan du ju lägga det bakom dig. Målbild, alltså.
Åk en weekend dit det är riktigt snövitt och härligt! Gör susen att bli lite frostnupen, basta lite och kolla ungar som åker pulka. El tvärt om, till typ Barcelona 😉
Mitt mål varje mörk vinter är ”snart är det ljust när M kommer hem”. Alltså, min mina kommer hem från jobbet halv fem på eftermiddagen och efter en nattsvart vinter så känns det alltid som en liten seger när det äntligen blir ljust när M kommer hem! Och snaaaaart är vi där! 🙂 Nu är det ljust ungefär till fyra på eftermiddagen här i Östergötland, men snart, snart är det ljust när M kommer hem! 🙂
Kram Jenny
http://www.lillagummanglomsk.blogspot.se
Du är verkligen fantastisk på att måla i bilder.. 🙂
Hav förströstan! Jag vet precis hur du känner, men – som sagt – det kommer ljusare tider. Snart.
Mornarna tycker jag ändå är rätt ok, men kvällarna!!! Jag blir så trött när mörkret faller. Nu är kl 15.30 och det har börjat skymma här. Då är jag som tröttast och skulle kunna gå och lägga mig på stört! Men det är bara att härda ut några timmar till innan sängen skriker så högt efter mig att jag inte kan motstå längre. Denna årstid orkar jag knappt med något socialt liv på kvällarna. Men som du säger, det har vänt och det går mot ljusare tider. Skönt!
Kram Helén
Jag har inte heller lagt mig i förlossningspratet, fast jag varit nog så aktiv förr om åren. Nu är det länge sedan jag födde mina barn – alla tre vaginalt, första gången långt och jobbigt men helt okej och så de två yngsta på ABC-kliniken som fortfarande fanns då, alltså en klinik helt och hållet inriktad på det friska födandet utan medicinsk smärtlindring. Och det gjorde ju ont och allt det där, men det vara faktiskt alldeles otroligt häftigt så det skulle jag kunna göra många gånger.
Nu är jag femtio år och kroppen är välhållen. Mestadels tur i form av goda gener och hygglig grundfysik. Inga skador, inga kroppsliga trauman av något slag. Men. Åldern visar sig. Det knakar och knäpper i lederna. Bäckenbotten sviktar trots att den fram tills för ett par år sedan varit helt utan anmärkning, inte svag ens efter ungarna. En gammal foglossningssmärta gör sig påmind, efter femton symptomfria år. Och så vidare.
Jag vet att du tänker på kroppens förutsättningar, för det skrev du. Tänk på att du ska hålla länge för dina ungars skull och fatta ett beslut efter vad som ger störst chans till livskvalitet i form av fysisk ork i framtiden. Tänk på ett snitt ur den aspekten. Kanske är det skonsammare för din konstitution, även om en operation alltid är en operation.
Så skulle jag råda, om jag skulle råda:-) Och då ska du veta att jag brukar förorda kroppens vidunderliga förmåga till läkning och revansch och känner många kvinnor som efter lång inre kamp och mycket gott stöd fått den vaginala förlossning de velat ha och liksom haft inom sig.
Kram, hoppas du finner dig tillrätta i ett beslut snart.
Bloggar just idag om min Floridalängtan. Till vårt sommarboende. Med lite goa bilder. Klar kontrast till den blekingska skärgården som just nu är täckt av en genomvåt, lite halvunken yllefilt. Bläh! Kram Mia
http://happyvardag.se/2015/01/20/ff-floridafross/
Men åh!
Jag har precis kommit hem från San Fran (jetlaggad vaknade 0330 imorse) och det första jag kände när jag steg ut från flygplatsen var bara ”gud så frisk luft! och inte ett dugg kallt!”. Tror nog jag har saknat vädret, det kyliga, friska, smått blöta och ack det gråa skåne vädret. Att höra fåglarna kvittra utanför fönstret 0400 och känna att man kan GÅ över allt och när det är för kallt så är det helt okej att gå i pyjamasbyxor under sina termobrallor och bara vara.
Trodde aldrig jag skulle sakna skåne SÅ mycket…2 månader i Cali och jag är glad att jag är hemma till en gångbar stad herregud!