Att tycka lite synd om någon.

Det är synd om Spöket.

Hon har lyckats bryta sporren och får nu sporta en av Buses gamla strumpor fasttejpade med maskeringstejp tills imorgon då vi får uppsöka veterinären för att ta bort den bit av sporren som är av, och få en tratt anpassad till en Mycket Liten Hals. Hon tar det med väldig ro för att vara vinthund, dock. Inget dramatiskt skrikande och sjåpande här inte (om det vore Tooka – herregud) utan bara en viss frustration över att behöva bära strumpa, och sen inte mer med det.

Men det blir bra med veterinär imorgon. Så kan hon bli propert omplåstrad innan vi åker vidare till Drömmen för några dagars Småland sådär mitt i veckan.

Här är det kvällssol men inte så mycket mer – värmen är fullständigt försvunnen och jag kom på mig själv med att vara på fel årstid nyss när jag surfade för att se om Winnerbäck skulle spela nånting ”i sommar” och konstaterade när jag såg datumen att ”i sommar” faktiskt är nu, och att jag inte var ute i så god tid som det kändes. Jag som tänkte att jag och Banditen och Winnerbäck skulle kunnat vara en mycket bra kombination på nåt lugnt ställe en sommarkväll. Men nej. Så man får väl vara tacksam för kvällssolen och ha förtröstan vad det gäller värmen och sikta på juli som riktig sommar istället. Tills dess funkar ju Drömmen och allehanda projekt i Lanthandeln alldeles utmärkt som sysselsättning.

(I vardagsrummet står nu två små ministolar som jag köpte av Reunion-Maria och som Buse använder flitigt, samt en vacker träskål från Cozyroom som jag fyllt med substitutsommar i form av snäckor och små sjöborrar från rean hos WestcoastCompany).

Men, nu tar vi väl kväll här hemma i sängen och kvällssolen – Orange is the new black har ju kommit med en ny säsong på Netflix som jag har längtat ihjäl mig efter, så det blir den och lite glass och ett stycke bebis på magen, innan morgondagens veterinärbesök och bilande.

Det blir bra så.