Att få smiskad mynta och annat, Paris del 3.

Ja, vart var vi nu i Paris-berättelsen?

Jo, vi hade precis avnjutit en middag och Sebastién med den snurrade muschen och köttkvarnen sa åt oss att vi var tvungna att snubbla in precis bredvid på en Mixology-bar vid namn Andy Wahloo, för att det var det absolut bästa stället i Paris. Och vet ni? Jag tror att han kan ha haft rätt.

Jag har en film härifrån och den kommer nog göra den här baren mer rättvisa än mina ord, men jag ska försöka okej?

Jag ska försöka.

Till att börja med var Andy Wahloo världens minsta, mest hemliga ställe;

några bord med höga skinnsoffor, en lång bardisk, några låga soffor med bord, ett dj-bås och så ett litet dansgolv om man nu fick feelis och ville dansa (och tro mig – det fick man!). Baren bestod av hundratals flaskor med de mest underliga sorter man kunde tänka sig och i den stod Kevin och Khaled – två män som kunde skaka en shaker som en money maker och som tog det här med drinkar på största, möjliga allvar –

jag och Nelly satt med öppna munnar och tittade på när de jobbade innan vi brast ut i ett gapskratt så stort att vi fick hålla oss i bardisken för att inte trilla av stolarna.

För här pratar vi konstverk.

Inga snabb-skakade, vattniga drinkar här inte – framförallt Kevin gick in för v a r j e drink som om det var hans sista; han smiskade mynta och han sprayade parfym och han skakade och han brände is och han fladdrade med apelsinskal och han rörde runt med nåt som såg ut som en torkad kycklingfot och han gjorde simsalabimhänder ovanför glas och det var helt enkelt hysteriskt.

(Kanske lite extra hysteriskt när man är två gamla vänner som är ute första natten i Paris och ser en man vid namn Kevin smiska skiten ur en bunt mynta för för första gången, men ändå).

Hysteriskt.

Drinkunderläggen var fantastiska, miljön förtrollande, drinkarna oslagbara och sällskapet det bästa tänkbara –

klientelet här var en underbar mix av vansinnigt vackra kvinnor av alla nationaliteter, fabulösa hand-i-hand-män med fönat hår och putmun, fransoser med sjal, äldre affärsmän med avhängd kavaj och galet trendiga människor som kunde dansa som om de fick betalt för det, ett gäng från new York vi genast blev kompisar med och så såklart personalen från restaurangen när den stängde och alla slöt upp för att avsluta kvällen.

Och så vi två, och Kevin och Khaled i baren då.

Vad mer kan man begära?

Där ser ni Kevin, Nelly och så en skapelse som blivit vänd, smiskas, duttar på, parfymerad och roterad innan den kom ut sådär.

Och eftersom Nelly är Nelly blev hon bästa vän med alla som jobbade på restaurangen och fixade därigenom en rundvandring i de ”hemliga” delarna – det var först långa snirklande trappor och sen evighetskorridorer korridorer där man gick igenom skåp (ja skåp) för att hamna här:

Förstår ni? Igen?

Så utsökt dekadent med ett hemligt rum bakom ett skåp; ett rum med flagnande tapeter och kristallkronor och sneda affischer, ett rum som kallades ”för de älskande” och som helt enkelt var till för de som kanske hittat någon att tycka lite extra om och som ville glömma omvärlden för en stund.

Som en film. Det är så jag säger det.