Okej, så igår spenderade vi någon timme på Domes of Elounda.
Eller ja, på deras strand egentligen – det var härligt att få lite saltvatten i håret och att känna hur det fläktade och att ligga i skuggan av träden och bara läsa, äta och slöprata (Banditen stannade kvar vid villan för att ligga stilla och vila så långt som möjligt).
Det var så HIMLA märkligt att komma ner där på stranden där jag varit så många gånger förut med mannen och Buse, och se den igen med andra. En slags deja vu på något vis fast ändå inte, bara att det liksom rasade ner i skallen på mig att det är s e m e s t e r, det har varit så mycket annat runtomkring men när vi satte oss där på solstolarna jag nog bannemig låg på sist jag var där och jag pekade ut Spinalonga och den lilla strandpromenaden och var jag en gång hittade ett hjärta byggt av små stenar på havsbottnen – då var det som om kroppen förstod att det var semester. Jag landade på något vis, och förmodligen snabbare eftersom hjärnan och kroppen varit där förr och visste att här är det skönt att leva.
Så där befann vi oss och åt mackor från strandbaren och bläddrade i tidningar och pratade och landade i lugnet. Som en veckas semester komprimerad ner till bara någon timme –
koncentrerad dos ledighet.
*
[Bikini: den här, bara annan färg]
Ser himla ljuvligt ut!
Det är fascinerande det där hur olika dofter, smaker eller bara en blick på någonting kan få kroppen minnas, oftast händer det utan att man märker det plötsligt är kroppen bara där i samma känsla och sinnsstämning. De är kloka dina vänner som visste vad du och din kropp behövde för att komma till ro ❤️
Ta hand om varandra, skratta mycket och njut av allt det vackra och se till att fylla minnesbanken med så många härliga minnen ni bara kan.
Kram Malin
Åååååh. Det finns liksom inte ord. 😉