Att ha blivit lite ”göra-tokig”.

Nu när man får lov igen, att göra saker, känns det som sagt nästan overkligt.

Med vaccinering och alla restriktioner borta (mer eller mindre) så öppnas världen upp igen utanför väggarna och jag doppar tårna i vattnet, nästan prövande, som om man inte riktigt vågar.

Det har ju varit två år av ett nytt normalt, och det jag tar med mig från det är vikten av hemmet och mjukhet. Men nu vill jag även kunna försöka nästan acklimatisera mig igen? Evenemang, fredagsbar, julfest. Prag som sagt om någon vecka – och i nån slags får man göra såhär nu? råkade det visst även bli Pentatonix i Italien i vår. Den är ju fortfarande osäker, vem vet hur läget ser ut i april, men om man fortfarande får är det alltså Italien, konsert och weekend som väntar. ITALIEN I APRIL?! Kommer ju vara livet? Lite värme kanske, mycket pasta, l j u s. Något att hålla fast vid under februari, mars som jag vanligtvis avskyr eftersom de månaderna för mig alltid har känts totalt meningslösa. Januari också för den delen. Usch.

Januari, februari, mars kan strykas och sovas bort, så kan nån väcka mig i början av april igen. Ungefär så känns det. Och att då veta att April kommer med Italien? Mycket bättre.

Så ja; nu anpassar jag mig. Hemma, mjukhet, sköna material, inga hårda saker – det tas med in i vad det nu än är som startar nu i världen med lyfta restriktioner. Vaksamheten också antar jag, tar väl ett tag att bli av med den. Men försöker även få med det ”nya” vad det nu än är. Som evenemang, att kunna få resa, att få med ”göra” i ekvationen.

Anpassning.

Tur att vi är bra på det, människorna.