Att konstatera att så kan det bli.

Jaha, här har vi då Bastionen.

Världens sötaste lilla kattflicka som behövde ett hem, och vad gör man då? Ja, jisses. Djurhjärtat är alldeles för stort, det kan vi ju konstatera. Och Noah har velat ha en katt sen han var gammal nog att säga katt, men Tant hatade katter som pesten så det gick ju inte. Och sen har jag tänkt att vinthundar och katt kanske blir svårt, men när man ändå har kaniner som det går utmärkt med och en Noah önskar innerligt en katt och en Bastion behöver ett hem? Då händer sånt här.

Och hon är fantastisk.

Hon sover i Leos knä när han spelar på kvällarna, som en liten kringla där i knäet i gamingstolen. Hon pratar högt när man säger nånting till henne, hon vill helst sitta på ens axel när man går runt och gör sysslor och hon ger Noah kattpussar och spinner högt högt i hans öra. Så det blev mycket bättre än man ens kunde tänka sig.

Hundarna då? Den som har svårast för det är faktiskt Spöket, vilket jag inte alls hade väntat mig. Spöket är rädd för Bastionen och tycker att hon är skitäcklig och vill inte alls ha en katt nära – särskilt inte en katt som mest vill leka och daskar till en med en mjuk kattass när man går förbi. Men hon börjar vänja sig, och Bastionen börjar förstå att trots Spöket perfekta lekstorlek kan man inte förvänta sig bus där. Haggis är som vanligt totalt obrydd, hon har mest sniffat och slickat och sen lunsat iväg. Prosten är väldigt intresserad – faran med honom är ju hans starka jaktinstinkter som kickar in när katten får upp farten, så ensamma i ett rum skulle jag nog inte vara bekväm med att lämna dom ännu, trots att det inte funnits några tendenser till att vilja äta upp henne so far.

Så ja, sådär kan det alltså gå.

Jaja.

Det kunde ju, minst sagt, varit värre.