Att varva ner.

Idag har varit en riktig pansarvagnsdag, jag har plöjt genom möten och samtal som en stridsvagn, tryckt mobilen mot örat och lagt strategier samtidigt som jag klistrat upp 200 lappar på väggen med tejp och försökt trycka i mig en chokladkaka som lunch. Om de inte kommer för tätt är såna dagar fantastiska; när man är uppvarvad och nästan varm om öronsnibbarna och när hjärtat slår lite för fort och fingrarna skakar om man stannar till tillräckligt länge för att hålla dom framför sig, och när hjärnan känns som ett stor garnnystan av idéer man bara precis får tag på och när ingenting känns omöjligt, och när man sitter på bussen på vägen hem och undrar var tusan de där tio timmarna tog vägen egentligen. Då känner jag mig levande.

Men lika skönt som det är att bli uppskruvad och fingerskakande, lika skönt är det att komma hem och börja försöka varva ner. Jag känner mig som en speldosa inuti med en ballerina som snurrar runt, runt men efter att få ha lagat mat i en halvtimme (lasagne med getost i köttfärsen – man kan dö litegrann av den) och fått smutta på ett glas vin och prata av mig som ett vattenfall med mannen känner jag hur det snurrar långsammare tills det slutligen klickar till och stannar. Och då. Då kan jag upptäcka saker utanför mig själv igen. Som hur maten smakar. Hur Tooka ligger tungandad och varm på ryggstödet av soffan som en salukiboa mot min axlar. Hur andningen blir jämnare.

Så nu, nu ska jag njuta av min onsdag. Nu när jag är medveten om den igen.