Det är några som har frågat hur det egentligen kom sig att jag blev med saluki. Det var såhär att jag var utan hund för första gången i mitt liv och hade precis flyttat till annan ort med min dåvarande och varje dag kände jag att det var något som fattades. Bara de små sakerna; som klor mot parkett, eller känslan av att ha någon där – även om de bara ligger i soffan och sover eller sitter bredvid en i köket när man lagar mat så är det faktiskt ett enormt sällskap (trots att det bara är gamla människor som säger så). Så jag bestämde mig helt enkelt för att hund fick det bli och den här gången hade jag länge suktat efter vinthund eftersom jag älskar den typen av personlighet som vinthundar har; det där kattlika, eftertänksamma. Det selektiva. De kastar sig inte över vem som helst som de mer slampiga labradorerna, eller hetsar upp sig så mycket som de ivriga settrarna till exempel. Om jag ber dom göra något så tänker de först efter om det är värt det (= hur mycket godis lockar jag med?) sen väljer de att lyda eller inte. Även om det kan driva mig till vansinne ibland så är det ändå det jag älskar. Och så det där mjuka, milda som finns hos salukisar; jag behöver sällan höja rösten och när jag gör det blir de genast låga och ber om ursäkt. Jag behöver aldrig bråka.
Tooka kom först. Henne hämtades vi hem från Boden och den kvällen satt jag på en gala och längtade ihjäl mig efter att få komma hem, aldrig har några timmar känts så långa, och när jag väl kunde slänga upp dörren och kasta mig på golvet för att hälsa på henne så satt hon bara där och glodde på mig. Anklagande. Och just den minen kör hon fortfarande med då och då, när hon vill påpeka att jag minsann hamnat i onåd. Som när jag har lämnat henne på pensionatet över natten, eller låtit henne gå i regnet för länge. Hon är min svåra, surmulna, älskade lilla benget.
Och Tant? Trots sin storlek är hon sex veckor yngre än Tooka. Henne hittade jag hos ett underbart herrpar i Nacka och hon var tjock och glad och alldeles förtjusande och jag tänkte att äsch vad tusan, en till mer eller mindre gör ingen skillnad och så tog jag med henne hem och har aldrig ångrat mig en sekund. Hon är verkligen hund. Där Tooka är sur och introvert är Tant sorglös och svansviftande. Så länge Tant får mat och kärlek är Tant nöjd. Svårare än så är det inte.
Och mannen då? Han var inte van vid hund. Ni ska komma ihåg att han är lika förnuftig och nykter som jag är fladdrande och flummig; hans liv innan mig var en lång måndag fylld med blodkorv, bastubadande, golf och väggar man inte fick spika i. Innan mig hade han aldrig levt med någon annan och jag och mitt liv kom litegrann som en … chock, kan man nog säga. Han hade aldrig pratat om känslor, han visste inte vad hans mål i livet var och han förstod inte vitsen av att säga jag älskar dig till personer som stod honom nära. Där han var uppväxt till att vara en stram akademiker var jag uppväxt till att vara en analyserande amazon i gummistövlar. Helt plötsligt fanns där en kvinna som tände doftljus och spikade upp tavlor och rufsade till honom i håret och spelade Damien Rice – och inte bara det. Hon kom med två stycken håriga hundar som inte bara ströp självständigheten utan ovanpå allt skulle sova i sängen! Det hela var mycket förbryllande och definitivt svårt att vänja sig vid. Men jag försökte att ignorera det så gott jag kunde och flyttade in en dag när han var på jobbet (ja han visset om det) och låtsades inte höra när han förfasade sig och tvingade honom att äta saker han verkligen tyckte om på andra dagar än lördagar och frågade varje dag, hela tiden om men vad vill du? i livet? och inte bara det; min pappa startade deras relation genom att luta sig tillbaka, korsa fötterna över varann och fråga Vad är kärlek för dig, Markus? eftersom han är min pappa och det är så vi gör.
Och bit för bit slappnade han av, bekymmersrynkan som hade växt fast i 29 år slätades ut, håret blev längre och rörelserna mjukare. Och hundarna? De avgudar honom. Han har nu funnits i deras liv i snart två av deras tre år och han har nästan blivit fjantigare än vad jag är. Särskilt med Tooka. Hon är hans baby.
Och så var det alltså när jag blev med saluki. Nu är de en lika självklar del i mitt liv som att andas.
Hahhah gu va jag känner igen mig i det där med mannen 🙂
Min J är oxå akademiker, de e lite speciella 😉
Jag har oxå stövlat in, som spontanheten själv, lite crazy, går mot strömmen, gör inte som man ska alltid…å just det du skriver att fråga vad han känner, vad vill han, praaata känslor kommunikation och det har lyckats 🙂
För han vill men det satt långt inne.
Men jag tror det är det som vi dras till, det som är så olikt oss, men samtidigt så likt.
J kunde vänta med att köpa juice till förpackningen var helt slut, medans jag köpte en ny för att det skulle räcka hela helgen hahha. Han har lärt sig det med 😉
Katterna sover ju med mig i sängen, det vill inte han, men vi har jobbat fram en deal, de sover på min sida 😉 elelr vid hans fötter.
Men han är världens underbaraste man 🙂 å jag är världens lyckligaste tjej med honom 🙂
Hur är det med illamåendet?
Å dina hundar är helt fantastiska på alla sätt, älskar deras uttrycksfulla kroppar och ansikten 🙂
Kramar Åsa
Gud vad du skriver fint. Du förgyller mina dagar, tack så mycket för det.
Härligt, ni verkar vara en perfekt kombination hela familjen.
Min Lover boy var inte heller nån djur mäniska, påstod bestämt att hundar och katter skulle sova på golvet .Det vet vi ju att så är det inte! Men vem är super soft ? haha!!Han försöker i bland säga åt Prinsessan att lyda men hon bara ignorerar honom och tittar undrade på mig ….
Nyydelige hunder er de jo;-)
Som du ser endret jeg navnet på bloggen fordi jeg fort fant ut at tittelen var misvisende…;-) Har lagt ut et lite bilde av min hund oxo. Håper du føler deg bedre!
Jag har sån tur som hittade en kattmänniska med egen katt! Tyvärr levde inte just den katten så länge men vi har ju svartkatten och min surkatt kvar… Och vi är akademiker med liknande bakgrund båda två så där är det inga problem. Jag är bra mycket mer organiserad och strukturerad dock. Och städar bättre 😉
Åh, min lilla hund här hemma är precis som Tooka!
Och jag som några månader tidigare förlorat min bäste vän i 13 år trodde att Melkan skulle vara likadan, vilket han verkligen inte är!
Min förra hund var som Tant, någon som blir nöjd bara man får mat, kel och tillåtelse att slicka mattes fötter, nu har vi Melkisen som är precis som min Dannyboy. En lugn, soft, sjusovar kille med bacillskräk.
Även om vi inte klickade från början (allt jag ville ha var en snäll, söt och lugn pudel) så klickar vi desto mer nu. Det finns inget bättre än att somna med Melkers kropp tätt intill min hals och en tass i ögat då och då under natten. 🙂
(mitt bästa tips mot illamående är att äta exakt vad du/din mage känner för oavsett hur konstigt det än är…)
Ååååh så fint!!! Tack för inlägget! Vackert.
De är så sköna dina Salukis! Vinthundar är stiliga och jag drömmer om att en dag ha en Afghanhund (skrivs det månne så)du vet säkert vad jag menar. Ha det gott!
Haha, älskar beskrivningen av salukis, och setrrar och labradorer! Själv har jag ju vuxit upp med flattar ju, hundvärldens Peter Pan har jag hört dom benämnas för dom blir aldrig riktigt vuxna! Vår Sia är världens goaste och snällaste, men förvandlas till en svart virvelvind så fort hon får chansen att träffa någon hon inte träffat på en timma typ. Bara man gått utanför ytterdörren så (den tycks vara magisk när det gäller tid och avstånd nämligen) blir hon lyrisk över att få träffa e. Hund på speed liksom. Inte för alla kan jag säga.
Salukis hade nog inte passat mej så bra, jag det räcker med hästar som ska testa mina gränser, hunden får min själ vara lydigare än halv-tons-odjuret! Det blir liksom lite andra adrenalin halter när en häst börjar ifrågasätta ens beslut hehe!
Åh, vad jag känner igen mig i Mias beskrivning av min Isa. Slampiga flatten, haha, Men det stämmer! Jag har levt med hundar i stort sett hela mitt liv, taxar, boxer, engelsk springerspaniel och nu flatte. Jag tog över en 5-åring för hennes matte hade 2 och när de kom ifrån varandra fungerade de mycket bättre, var för sig. Hon har så stor del i vårt liv så jag kan inte tänka mig att jag inte alltid har haft henne, om Du förstår hur jag menar.
Hur har Du det med illamåendet är vi många som undrar?
Kram
Milott
Åh, kände också tre salukisar från Boden en gång… Walle, Bajdar och Julle (de hade egentligen tjusiga arabiska namn).
Naaw vad sött 🙂
Ha ha – ”analyserande amazon i gummistövlar”. Minsann 🙂
Hos oss var det jag som INTE skulle ha hund, min sambo har verkligen tjatat och jag har verkligen tjurat. Men i somras fick sambo sin vilja igen och Billy fick flytta in till oss. Mitt hjärta har såklart smält gånger 1000 och han är verkligen min bebis!
Känner verkligen igen mig i din förklaring till varför du föll för Salukin 🙂
Vilket underbar inlägg! Fick en liten tår i ögat nu när jag läste… kärleken genomsyrar dina ord och ja, hit återkommer jag 🙂