Vintern kom till Tel Aviv när vi var där.
Eller vinter och vinter. För oss var det som svensk sommar; över tjugo grader på dagarna – perfekt väder för bara axlar och långa promenader bland marknadsplatser och skrothandlare. Bara på kvällarna kom hösten; då tog stormen tag i träden och kastade vågor långt över hamnpromenaden (den man inte kunde gå på med klackar eftersom de fastnade mellan plankorna) och tog luften från ansiktet på oss.
Vi åt på restauranger med mat så god att vi knappt kunde prata; vi hade bordet fullt av smårätter och detta älskade sätt att äta tillsammans – att bryta bröd och doppa i röror, skicka tallrikar kors och tvärs, ta maten med sina egna bestick, säga du måste smaka det här! och himla med ögonen åt varann av njutning. Vi hade aldrig varit med om så bra mat, ingen av oss, och spenderade stor del av dagarna med att längta efter nästa måltid, efter nästa rykande foccacia och nästa gräddstinna räkgryta att doppa den i.
(Maten kostade ungefär som hemma men man fick mer, mycket mer, och med råvaror som helt enkelt inte går att kopiera här hur gärna man än skulle vilja).
Och Or tog med oss ut, ner för svindlande trappor till ställen vi aldrig skulle hamnat på annars; små trånga barer där det röktes inomhus fastän man inte fick och där en stor klunga israeliter snart stod omkring oss och pratade och skrattade och nuddade vid våra armar av trängseln. Or satt precis bredvid, småleende, medan vi stod lutade med kinderna mot någon främlings och pratade varandra i örat för att höras över musiken – jag skrattade mig matt den kvällen och kommer aldrig glömma bilden av Annika som står med huvudet bakåtkastat och skrattar med hela hjärtat när en liten, tredagarsskäggig man bestämmer sig för att prova hennes pumps bara för att.
Hur kan man beskriva tre kvällars höststormar, med de starkaste kvinnor jag kan tänka mig och med skratt så innerliga att de fortfarande finns kvar i kroppen?
Går inte. Men ni ska veta att jag försöker.
snyggo! det måste ha varit en underbar och otroligt fascinerande resa…med många intryck och känslor. jag tycker det är fantastiskt att du tar oss med på dina äventyr!
kram
Åh, vad jag längtar tillbaka!! Så det gör ont i hela kroppen!
Du det ser ut som om du och Or har nåt i hop där.
Din gottegris.
Ha, ha, ha!!
Har du kollat nyheterna!!!!!
http://news.yahoo.com/rockets-gaza-jolt-tel-aviv-area-174332163.html
Kanske inte den bästa timing att göra reklam för Israel och Tel Aviv!!!!
Vilken underbar resa för er. Så härligt att läsa och följa med på ett hörn..
Tack för det, kram
Ni verkar verkligen ha haft det helt fantastiskt!
Kram Lena
Wow vilken spännande resa!
Vilket äventyr! Tack för att dela med dig 🙂
kram
Alma
Vilket fantastiskt äventyr ni har varit med om, tack att vi har fått vara med på resan genom dina fina bilder. Nu drömmer jag själv om att få komma ut o resa, men först advent o jul. Kramisar Tina
Vilka snygga byxor Emma! Dom som är beiga. Vad e d för märke?
Oj sorry! Glömde länka dom! De är från Asos: http://fashionfinder.asos.com/womens-Numph/Numph-Trousers-1695376
Grymt sköna!
Jag hamnade på din blogg av en slump bara för några dagar sen, och OJ. Jag är helt fast.
Dina inlägg fascinerar mig och dina bilder trollbinder mig. Inlägget om Jerusalem fick mig till och med att fälla en tår, för att jag levde mig in så mycket i din berättelse.
Det är såna som du som gör min höst ljusare. Tack
Det låter som en magisk resa!
Kram
Allt gratis?
Hej Anette! Nej inte allt, men resa och frukost och vissa måltider. Eller ja, gratis och gratis, det räknas ju som inkomst så det beskattas. Luncher, vin/alkohol och någon måltid betalade vi själva.
Så spännande! Och mycket snygg liten avslutning på inlägget med loggan!
Jag dör av detta inlägget. Jag vet allt vi tänkte sa och kände.
Idag skrattade jag rakt ut när jag plötsligt återigen kom att tänka på när jag ramlade i din hall och öppnade dörren åt rumservicekillen liggandes. Gud vad rädd han blev när han såg den strandade sälen och hörde våra asgarv.
Annika, det roliga var att även jag var tvungen att se varför du illskrek när han knackade på. Jag trodde ju kanske du var Emma också hahaha!
Helt underbart, dina bilder, din text, jag känner dofterna, hör sorlet från människorna, smakar nästan rätterna. Hoppas innerliggt att du skriver en bok en dag, med samlade upplevelser, minnen, lyckorus och hjärtestunder. Då vill jag vara den första som köper och får den signerad:-) Kram jess
http://annorlundaunderbara.wordpress.com
Barn, Slagsmål, Skola och Pedagogikidioti….
Härlig känsla du förmedlar i bilderna kram Diana
Va lik Louis Hoffsten du är på bilden 🙂 den rödhåriga varianten dock
/å
Jag läste idag att Socialdemokraterna o Centerpartiet vill stödja att Palestina ska bli en egen stat. Jag är varken eller politiskt, men åh vad jag håller med dom. Måtte Palestinerna få sitt land tillbaka från judarna i Israel. Hur ställer du dig till detta?
Alltså jag fattar inte, hur kan ni göra reklam för Israel med tanke på vad som händer nu? Är det ingen av er som ser på nyheterna? Att läsa om hur magiskt det är i Tel Aviv och hur underbart ni haft det samtidigt som det har skjutits raketer ända till Tel Aviv känns jättekonstigt. Har ni ingen empati för människorna där? Varför kommenterar ni det inte ens, ni som var där?
Cilla. Om det känns konstigt för dig kan du kanske föreställa dig hur det känns för oss. För fyra dagar sen var vi där, bland människor vi lärde oss att tycka om, om nu händer detta. Empati? Jag har inte ens ord.
Det är inte politiskt för mig, och kommer inte bli. Vad detta är för mig är fyra dagar i ett land jag är så tacksam att jag har fått uppleva, och nu en förvirring och en känsla av maktlöshet det inte ens går att beskriva. Vi pratar om det här, non stop, läser, tittar, googlar, följer. Skickar FB-meddelanden föra att höra ”are you ok?”. Jag skiter fullkomligt i att vi var nära att hamna mitt i allting – det enda jag tänker på är alla dessa människor. Inte politikerna, människorna. De som bara snuddat in i mitt liv men ändå har varit där – och som nu sitter i en situation värre än vad det går att föreställa sig. Hur det ska gå för dom. Den satta taxichauffören med dammvippan, den korta mannen på hotellet. Resturangmanagern med de stålbågade glasögonen, pojkarna som lekte vid vattenbrynet, alla dessa kvinnor med barnvagn som gick vid strandpromenaden.
Vad. kommer. hända. dom.
Jag ångrar inte en sekund, inte det minsta, att jag var där. Att jag fick se det med egna ögon, bilda mig en egen uppfattning om landet. Förälska mig. Att radera inlägg skrivna med kärlek förhindrar inte ett krig, det gör inte det. Och den enda sida jag tar är människornas. Allt jag har skrivit är innan detta hände, för nu har jag inga ord – bara fasa och oro och rastlöshet.
NU är jag nära, mycket närmre. Och känner mig förbaskat maktlös som alla andra.
Jag blir oerhört stött av din kommentar Cilla. Dessutom har jag visst skrivit om det.
Inte ser på nyheter? Inte har koll? Detta är det enda, enda, enda som rör sig våra huvuden. Våra hjärtan går sönder av oro. Hur kan du säga att vi inte har empati? Hur kan du ens säga så?
Inlägget som Emma skrev skrevs innan det brakade loss och so what egentligen. Nej vi skulle inte uppmana någon att åka till Tel Aviv nu. Men kärleken till staden är äkta. Det är ingen futtig reklam.
Jag är så tacksam att ha fått komma dit. Och att få komma hem. Men hur tror du det känns att många vi tycker om är kvar???? Utan att vi kan göra ett skit åt det.
Du borde skämmas för att skriva som du gör, utan att veta hur vi känner. Hur vi nästan är paralyserade av händelseförloppet.
Annika, nyheterna har rapporterat om detta ENDA sedan förra helgen. Då var det ingen här som reagerade. Du tyckte ju att min kommentar om det var ”sjukt märklig”. Då var det Gaza som drabbades. Nu när Tel Aviv drabbas reagerar du. Det är väl lika hemskt oavsett om det är israeler eller palestinier som drabbas, oavsett vems barn som dör på grund av detta? Om du inte tycker det är det du som borde skämmas!
Emma tack för att du svarade på min kommentar. Det är väl klart att man inte ska ångra att man har fått uppleva saker, det var inte det jag menade. Men när jag satt och tittade på dina bilder i söndags och läste om sommarklännigar och mat och folks kommentarer om vad magiskt och underbart det verkade vara och alla andra stora ord SAMTIDIGT som jag hör på radion om en mamma som just ska föda barn samtidigt som hennes 15-åriga son tas in på bårhuset framstod allt som så fruktansvärt ytligt.
Jag vet. Men ytligt för mig hade varit att försöka att ge sken av att förstå något så komplext att det inte går att förstå. Jag kan bara förmedla det som jag kände vilket var en enorm kärlek över ett land, vilket jag inte var beredd på.
Detta var vad jag fick se och det var vad jag kunde återberätta. Jag fick inte åka till Gaza, jag fick inte se terrorn. Såklart fanns det hela tiden med – men ALLA människor jag mötte var bara vanliga människor. De ville ha fred. De förstod inte själva situationen, trots att de var födda rakt in i den. De var så måna om att visa att de levde och jag blev så jäkla berörd av både människor och historia och tro och allt annat att det inte ens går att förklara.
Så ja, det må vara ytligt. Men jag hade varit världens mest falska människa om jag hade försökt mig på att vara djuplodande om något jag inte ens fått uppleva, som jag inte förstår eller kan tillräckligt mycket om. Nu älskade jag landet, det är det enda jag har försökt att berätta med mina inlägg, och nu är jag mer engagerad än jag någonsin skulle varit om jag inte åkt dit. För nu har jag mött alla de där som jag kommit att tycka om, nu är det verkligt för mig på ett sätt det aldrig skulle blivit om de inte snuddat vid mitt liv. Nu vet jag hur det doftar där, hur männen ser ut där de sitter i skuggan, hur kvinnorna skrattar. Jag var där, för fyra dagar sen, och nu är människorna jag pratade med på en rökig bar rädda. Rädda. Jag är rädd.
Och som sagt. Så jävla maktlös.
<3
Det skulle vara trevligt att veta namnen på de restauranger där ni åt!
Vilken tur att du inte är här nu!
Finns Or att finna någonstans på nätet förutom på era bilder??
För att boka som guide menar du?
Kanske till framtiden men det lär nog dröja väldigt länge innan man kan åka dit säkert. Jag tänkte mer om han har nån hemsida/öppen fejja.
Skicka ett meddelande här, de kan nog hjälpa dig: https://www.facebook.com/wonderful.israel.nordic?ref=ts&fref=ts
Anledningen att jag undra är av ytligt slag.. Vacker man det där.. Men tack för hjälpen,Emma!
Visste inte innan er resa hur vackert Israel var,ni så har fina bilder allihopa på era bloggar att man nästan kan känna & dofta livet där. Skönt att ni hann hem innan detta bröt ut! Kram