När vi var hemma hos pappa nu sist så bläddrade vi i fotoalbum tillsammans, pappa och jag. Vi brukar göra det, har en liten ritual, där han sitter och jag står lutad bredvid och så pekar vi och säger titta vad lik du är farfar! eller oj jag har verkligen din näsa där. Skrattar lågt, instämmer med varann, bläddrar vidare mellan blad och silkespapper.
Där hittade vi den här.
Där står farmor, farfar, jag och pappa och ler mot kameran, uppklädda inför en middag. Jag minns så väl när denna bild är tagen; strax efter nyår 1997 – jag är 17 år gammal och vi är i Västindien på en kryssning på en av de där båtarna som är stora nog för att man inte ska se varann förrän på middagarna – med oss är pappas dåvarande och hennes föräldrar och barn.
17 år. Idag har jag levt nästan exakt lika länge som på bilden, bara ett år emellan för att det ska bli precis det dubbla. Jag är sjutton år gammal och där hemma har jag ett stadigt förhållande med en halvpolsk kille som heter Peter som bor med sina föräldrar på Odengatan, bara ett stenkast från vår lägenhet. Hans mamma hatar mig intensivt, de har en fransk balkong och i deras kök brukar han göra mig kvällsmackor bestående av pepparrot och skinka och han är den smalaste pojke jag någonsin sett. Han jobbar extra på 7eleven efter skolan, röker Marlboro med mig och ska starta en reklambyrå när han blir stor; arbeta med grafisk formgivning och ha ljusa lokaler.
Jag?
Jag går media i samma skola, har långa röda halsdukar och lever enbart på instinkt, Japp och känslor. Jag vill nog också arbeta på reklambyrå när jag blir stor, men innan dess vill jag vara förälskad 100 gånger om och se världen. Jag är envis, stolt, uttråkad och en skvätt bråkig; jag tar mig igenom gymnasietiden med enbart MVG och IG – inget där emellan.
Här, när bilden är tagen, har jag blivit intensivt förälskad i Jason; en fd chippendaledansare som numera arbetar på båten som Nöjes-crew. Han är bara five ten och har hårda utstående öron, men han är vacker så jag tappar andan och när han dansar struntar jag i pepparrot och skinka och är sjutton år på alla sätt det går –
jag följer honom från ö till ö, sitter i taxibilar med svart skinnklädsel och ser palmer och turkost vatten susa förbi när han tar med mig till badplatser jag aldrig annars skulle fått se de dagar båten lägger till i en hamn och timmarna på fast mark börjar. Hans hud är gyllenbrun mot min matta, svenskbruna – hans hand i min är förvånansvärt sval trots värmen när vi går i vindlande gångar på St Martinique och letar efter någon som kan laga hans klocka, jag har klänning och blir kysst i gathörn och överallt finns bara frodiga berg och leende människor; inget annat, men trots det är det just hans svala hand jag minns starkast –
hur jag sneglar ner på den där den håller min på taxisätet mellan oss; hans naglar i mjuka ovaler med vita månhalvor längs nagelbanden; hans tumme över min handrygg. Och sen hans ansikte i profil mot taxifönstrets förbisusande skådespel, de mjuka läpparna och håret i pannan och den svaga skuggan av stubb längs haklinjen.
Och så var den resan för mig. Dagar av värkande hjärta, lycka som trängdes i bröstkorgen. Vit sand och en tumme på min handrygg och kvällar då vi träffades för middag och jag kunde sitta bredvid farfar och berätta allt; hur han plirade på mig och skrattade och sen, när han kom hem, skrev detaljerade resberättelser där han kallade min klänning ”slitsad till naveln” – berättelser som kom på posten, maskinskrivna, och fick mig att skratta så jag grät.
Men iallafall.
På bilden är jag sjutton år gammal och har luggen i två slingor bredvid ansiktet, en klänning slitsad till naveln och ett otåligt hjärta som vill att bilden ska tas fort, fort så att middagen kan avslutas och jag bli kysst längst fram på däck av en man med lockar i pannan medan vinden stjäl luften från mitt ansikte.
Älskar dina längre inlägg där vi får resa med dig bakåt till det som var. Du beskriver allt så bra så att jag riktigt ser det framför mig.
Du den där boken du vill skriva, när kommer den ut? :0)
Kram Linda
Så då är det kanske farfar din som du ärvt din skrivådra från? Underbart berättat och fastän jag aldrig har befunnit mig på en båt i Västindien så kan jag liksom känna igen mig i det du skriver. Den där känslan! Av ungdom, förälskelse, spänning, pirr…
Kram
Så roligt att minnas tillbaka!
Så roligt att minnas tillbaka!
Men åh vad kul att få ta del av. Känner verkligen känslan, men min guldlock var en italienare som var på tillfälligt besök i staden. Spännande och förbjudet. Och jag var typ 15.
Kram Lena
VilKen underbar farfar som skickade maskinskrivna berättelser till dig på posten. Och förälskelsen, ja herregud så underbart. Kram
Emma, du skriver så fantastiskt bra! Jag sugs in och med och vill bara ha mer, mer, mer…
Så spännande att få följa med dig bakåt i tiden! Och till 1997 av alla år, året då jag fyllde 21 och blev mamma för första gången 😀 Åren de går…
Kram
Åh underbart underbart med minnen och fotografier. Håller själv på att packa och fick skärpa mig för att inte fastna i mina album . Kram J
http://annorlundaunderbara.wordpress.com
Dags för KBT?
blir helt kär i Dig .. ! igen.
17 år.
En livsfarlig ålder.
Borde vara förbjuden egentligen 😉
Men ack så härlig…
Hälsningar
Yohanna
Åhhhh, vad jag ser fram emot att läsa din bok, den dagen den kommer. För någon som kan skriva sådär måste ju bara skriva en bok! Underbar läsnining, tack! 🙂
Kram Mini
Sâdana fina släktphotografier önskar man sig mest när man blir äldre, om man inte redan hade, och kunde jämföra ansiktsdragen pâ barn och barnbarn med farmors eller mormors. Skall faktiskt tänka pâ det innan jag blir platt som en pannkaka:) Dagens Emma har mycket av sin farmors kurage, skrattögon och fasta blick även när hon deppar. Dâ gör hon som farmor gjorde. Hon fixar till nâgot som ligger och väntar pâ henne. Fast det är ju inte ”skönheten” som man ser utan det som lyser igenom : personligheten heter det kanske.
Kram Emma ! Du kunde inte ha valt bättre förfäder..
Underbart..!!! Vilken talang du har, ojoj vad bra du skriver! Det är målande och djupt och samtidigt så otroligt lätt att läsa. Grymt! Både text och det härliga minnet.
Kram
Som jag älskar dina ord. Älskar.
Lova mig att bli författare senast i ditt nästa liv! 🙂
Kära Emma!!! Så underbart, fantastiskt du skriver!!! Jag följer fortfarande din blogg o läser varje dag!!! Älskar när du skriver så här om gamla tider, som när du skrev om din gamla pojkvän o att det inte var ”rätt” kärlek!!! U N D E R B À R T!!! Om d var upp till mig hade du fått Nobel priset i litteratur för att använda språket på ett så fantastiskt sätt!!!! Stor kram Lisa S i H-viken
Åh vilken fin och härlig läsning!:) Så levande ord och känslor, man vill bara fortsätta och fortsätta läsa.
Underbara minnen 🙂 kram Diana
Helt fantastiskt att läsa dina inlägg och just det här inlägget är så härligt att jag ryser. Jag är numer också ”dubbelt så gammal som 17” men kan också precis minnas den där MAGISKA känslan när allt är sååå stort och viktigt och känslorna pendlar så snabbt och så starkt mellan lycka och olycka!
Kram!
Underbart! När kommer boken 🙂
Men visst är det du som skrev dikter förr på poetsidan??
Kram
Yes det är jag :))
Instämmer med Pilotfrun och väntar på DENNA bok!!! Tänk så många finns redan i din kundkrets…. 🙂 du är så ofantligt duktig på det du gör, ditt bloggande, dina berättelser och din filmkunskap. SATSA SATSA SATSA säger jag bara och jag är en kvinna då ligger det extra sanning i detta. för kvinnor ger inte ofta beröm åt andra kvinnor…Du är bäst om jag får uppreppa mig!
Kan man få ta del av dina dikter på poeter.se? 🙂
Men hallå..din farfar var inte han Reidar Dahlèn i Rederiet? 😉
Jag gillar seriösa bloggar: de som är djupa, allvarliga och fruktansvärt jobbiga att läsa & de som är glada i livet. Och jag gillar vackra bloggar: de med perfekta utsidor, man & barn. Och jag gillar mode- och trädgårdsbloggar. Och sedan Emma, så älskar jag din blogg. Vet ingen annan som kombinerar alla dessa ämnen jag nämnde ovan, med bravur. Tack ♡
Haha så Titanic 😉 Så underbart du skriver, man ligger dubbelvikt och ler så att ansiktet blir snitsat istället 😉 Du är underbar. Tvivlar dock på att ditt halvpolska ex tyckte samma sak just då… haha