Igår var jag nattjoursensam igen.
Man kan ju tänka sig att en vuxen kvinna borde rycka på axlarna åt det där och ta det som ingenting, men så är inte jag riktigt. Visst, jag har inga problem med att vara ensam – jag tycker om ensamheten. Tystnaden. Den där stunden strax efter Buse har somnat och jag sätter mig i fåtöljen med datorn och går in för att se vad som hänt i bloggvärlden sen sist. Den har jag inga problem med.
Det är mer känslan av
jag vet inte
att sakna någon?
Eller inte någon; den lockiga. Han vars ljud jag är så van vid att höra; skramlandet med kaffekoppen i köket, knarrandet i golvplankorna, soffans suckande när han ändrar plats bara en hand bort. Allt det där är så vansinnigt hemma för mig att när de ljuden saknas blir jag förvirrad. Det är som att komma hem till ett hus utan hundar; även om de mesta delen av dagen ligger och sover nånstans värdigt en saluki så blir det ändå så påtagligt när de är borta. Som om hemmet inte är komplett.
Vanan.
Äsch, ni fattar vad jag menar.
Men bortsett från saknaden av ljuden från en lockig var det en fin kväll. Jag och Buse byggde tågbana, flickorna värmde mina ben i soffan och strax innan läggdags skrämde jag upp mig själv så mycket med Hannibal att det var stört omöjligt att somna.
Allt var, med andra ord, precis som det brukar vara under en nattjoursensamhet.
Och ikväll? Ikväll får jag sällskap och en hand att hålla medan Hannibal steker lever i köket. Jag föredrar det där sällskapet framför alternativet.
Oavsett hur mycket jag än trivs med att vara ensam.
Åh så mycket kärlek du skriver! Skönt att ditt hem blir komplett ikväll igen! Ha en fin onsdag!
Jag förstår precis vad du menar även om min man sällan jobbar natt, men väl kvällspass. Då hinner jag gå och lägga mig innan han kommer hem vid elvatiden. Så ja, jag känner igen den känslan.
Det låter tryggt det du beskriver, vanorna i hemmet som du saknar vid ensamhet.
Jag saknar ensamheten ibland. Få ha tysta rofyllda stunder i tystnad, utan ljud som hela tiden uppstår från kivandes från barn, deras höga röster av å till hela tiden på lediga dagar.
Missförstå mig inte, jag är oerhört tacksam för min familj! Det är bara så efterlängtat ibland med ensamheten och tystnaden efter 17 dagar sammansvetsade dag som natt.
Då kan det vara skönt en stund att sitta knäpptyst i bilen på väg till affären.
Onsdag idag och snart fredagsmys igen! Ha en fin dag Emma!
Fint skrivet… Känner igen känslan och upplevelsen… Det som är så självklart hemma så man knappt tänker på det. Men som det är så tomt utan.
Emma, inget Hannibalsläskigt dessa nätter så ska du se att det går bättre…. 😉
Kram
Petronella
Hello! Jag undrar vad ni har för kamin? Här pågår inspiratinsletande större-än-störst 🙂
Ha en fin dag!
Kram
Oj, dålig koll på det :/ den fanns ju i huset när vi köpte den.
Typiskt! Tack gulle för svar!
Nu blir man nyfiken. Vad jobbar din man med som är borta om nätterna? 🙂
Han är läkare.
Men precis – det är något som saknas! Som när hunden inte är hemma och något barn (eller vuxen med för den delen) smular eller tappar något på golvet – oj så konstigt det känns. Var är den där lurven som genast hör att något landar på golvet och kommer för att kolla om det är något ätbart 🙂
Kram
Emma!!!!
Med ditt sätt å skriva, ditt språk! Skriv en bok! Jag vill ha en bok full med Emma-formuleringar!!!!!! Vackert!
Jag förstår precis vad du menar. Jag har en man som ligger borta mycket i veckorna och jobbar och då ibland från måndag till fredag och visst blir det liksom något som saknas. Man klarar sig, det gör man men hemmet är liksom inte komplett. Sängen blir alldeles för stor att sova ensam i så jag brukar ha mina små hos mig då ibland så jag slipper känna mig så ensam 🙂
Kram
/Vivvi
Min man lämnade mig och bebisen i magen för precis exakt ett år sedan nu. Och det du beskriver har varit och är det allra svåraste och sorgligaste. Saknaden efter hur det ska vara. Kram
Håller med dig. Tycker om självvald ensamhet och tystnad, en kort stund.
Känner av det lite extra mycket nu, efter många härliga dagar tillsammans. . .
Ha en fin kväll 🙂
Ja, man blir inte liksom hel utan alla delar.
Jag förstår precis, min sambo är sjöman. Tomt är känslan ! =(
Så mysigt det låter att sakna någon. Det var ett tag sedan jag saknade någon så….kanske kan det bli så igen….än så länge trivs jag bra med att vara själv. Eller själv och själv, mina goa underbara ungar har jag ju såklart! 🙂 Men ingen lockig man…..eller rakhårig…..eller inget-hår-alls-man……tja, det här blev ju konstigt! 🙂
Kram Jennica
Så fint skrivet! Men vad man uppskattar när den saknade delen kommer hem till en<3
Kram fredrika
Fint skrivet.
Fy jag hatar att vara ensam hemma lider massor när sambon måste sova borta för han är iväg på något med jobbet. Men det är för att jag är så rackarns mörkrädd, kan låt fånigt när man är 35 år men jag har inga problem med att vara ensam om jag hade bott i en lägenhet men fy i ett hus, det gillar jag inte alls.
Ha en fin kväll
Kram Linda
Så fint beskrivet! Jag har alltid haft ett behov av att vara ensam och trivs bra med det. Men på senare år och efter killen åkt för jobb kan jag också känna igen mig i det där. Den där ensamheten där inga ljud hörs och inga rörelser utom mina egna.
Man kan sakna sin älskade på så många sätt….
Jag vet precis hur det är. min sambo gör mycket resmålsfotograferingar och reser därmed också mycket. Och det var ofta jag var ensam förr. Nu är det bättre, men när han gjorde det som mest var han borta 2 veckor i månaden. Usch vad det var tomt, tyst och tråkigt. För att inte snacka om hur kallt det var i sängen.
kram på dig
Så fint skrivet! <3