Och så var jag tillbaka igen, igår, till spa:et i källaren och till Robin och Dimitri –
de två männen som kallar bikini för swimming costume och som går med bara fötter i svarta dräkter, och gärna sitter på knä bredvid mig jag väntar i en vackert stoppad soffa; med en hand på mitt knä pratar dom om vad de hade tänkt göra idag och hur de tror att de ska kunna hjälpa till.
De har pratat om mig och det märks; de fyller i varandras meningar och frågar om det är okej att jag den här gången sitter lite i bastun först? För att bli varm, liksom inifrån och ut? Och jag nickar, säger självklart, och så leder Robin mig genom kaklade, underbara sparum till en bastu där han placerar en handduk varsamt på en brits, häller fem skopor vatten på glöden och frågar om värmen. Is this okey, mrs Emma? Och ja, det är okej. Såklart. Det är varmt och skönt och fuktigt och han stänger glasdörren om mig och tassar iväg med sina bara fötter;
och jag sitter kvar, njutande, i en svagt upplyst bastu där glöden tickar i hörnet och där kroppen snart blir mjuk och ledig och redo för behandling.
Och sen blir jag hämtad igen,
in i samma behandlingsrum som sist, och Robin håller handduken som ett segel mellan oss medan jag klär av mig och britsen knakar mjukt när jag lägger mig, ansiktet ner, och väntar på en timme av smärtsam njutning.
Och jag är rakare, redan, jag känner det – lutningen är numera bara synbar om man ser efter ordentligt, jag kommer upp ur sängen på morgonen utan att använda höften som hävstång först och hela natten har jag fått sova utan att vakna – och det är tack vare Robin, jag vet det.
Jag vet det och jag berättar det när han lägger varma handdukar på mina fötter och jag hör att han ler där över mig och säger yes, I can see that, it makes me happy.
Me too mumlar jag i hålet, och menar det.
Och så får jag en timme med min ungerska handbollsmassör;
en timme som den här gången inte gör lika ont eftersom han redan hjälpt kroppen tillbaka till sin plats, och nacken som nu fått en mindre låsning – som den alltid får när ländryggen gett efter och glidit tillbaka – hjälper han på traven med starka fingertoppar och mjuka stretchningar. Han går igenom fötter och ben och höfter och rygg och nacke och armar, och sen är seglet där igen och jag får vända på mig, sen får jag ännu en handduk över ögonen innan han gör om allting igen – fast den här gången från andra sidan kroppen, och det är så skönt att ögonfransarna skälver där under handduken och varje liten muskel tackar mig, tackar honom, under de sextio minuter den får kärlek.
Och jag blir böjd och dragen och tänjd; hela tiden med varsamhet och stadig hand, och när vi är klara visar han mig ett träningsprogram som han och Dimitri tagit fram; övningar för min rygg och mina leder som de tror ska hjälpa, och ute i receptionen igen är jag lycklig och har handduksmärken i ansiktet och säger återigen tack för att han läkt mig snabbare än någon annan; att han kortat min tid med sneda höfter flera dagar, och sen bokar jag in ännu en tid
en sista
för att hinna hamna ännu mer på plats innan det är dags att åka hem.
Så vackert! Alla dessa möten i livet som till och med kan räta ut sneda ryggar och läka lite i själen..
Robin och Dmitri! <3! Och att de gjort lilla träningsschemat! Dör!
Vilken omtanke och kärlek till sitt jobb och sina kunder, vad skönt att du redan är lite bättre i ryggen.
Åh, jag ör så avundsjuk! Förstår precis känslan då jag lever med ischias som ständigt gör sig påmind. Att få hitta de där magiska händerna som gör en till en hel människa igen. De vill man ta med sig hem och låsa in i sin egna garderob så de alltid finns tillgängliga när det onda gör sig påmind igen.
Det verkar som att det fanns en mening med att din rygg skulle krångla under just den här resan:)
Vad skönt att du blir hjälpt med ryggen.
Åh, ta med dem hem! Jag kan tänka mig att flytta till Malmö ja t o m gifta mig med båda! Bara de kommer hit och hjälper mig med min sargade kropp!
Underbart att Robin fanns där som en räddande ängel! Och vad bra att du hinner med ännu en omgång med honom. Kram Annika
Underbart!! Jag hittade din blogg alldeles nyss och kan inte sluta läsa. Du inspirerar i varje ord. Din tacksamhet över allt du har tvingar mej att titta efter och uppskatta saker i min närhet istället för att hela tiden längta och leta efter annat.
Jag blir rörd till tårar av att åter bli påmind att det finns ¨änglar¨överallt som gör sitt yttersta för att hjälpa! Är så glad för din skull att du får hjälp till att må bättre. Det är du värd! Kram!
Vilka killar. Sådana skulle man inte tacka nej till. Sådan professionalism.
Jag hoppas du känner dig bättre och att deras behandling håller i sig länge länge.
Kram Helén
Hej Emma! Har följt din blogg i några år och kan aldrig sluta imponeras av din otroligt förmåga att beskriva tacksamhet och kärlek. Du är större inspiration för mig än vad du kan tänka. Blir alltid så varm i hjärtat av dina ord. Du sprider kärlek, värme och tacksamhet!
Härligt för dig att få sån proffsig behandling, men det som är så fantastiskt med dig är ditt sätt att skriva. Man känner riktigt att man är med dig, i varje rörelse, i varje beröring och i alla upplevelser, helt fantastiskt! Tack!
Kram Catarina
Svärmor bor på Kreta numera eftersom hennes kropp mår så bra av det, hon har nog en egen Robin som kompletterar solen och värmen alldeles utmärkt, men jag ska ändå tipsa henne om ditt ställe så vi kan åka dit och spaa nästa gång jag hälsar på henne!
Åh vilka änglar! Jag har en massör jag går till här hemma som är så duktig och ett måste för att ryggen ska funka… Alla som hjälper en att fungera normalt och slippa smärta en stund är änglar.
Åh Emma! Jag blir varm i hjärtat av att läsa vilka fantastiska människror du möter. Så underbart att de tog hand om dig så väl och verkligen värnade om att du ska må bra.