Att ha haft det finaste av besök.

Idag har varit en riktig måndag.

Ni vet; när allting går fel. Det började med att jag kastade Buses penicillin i golvet (sprucken trumhinna igen stackaren) så att det var flytande klet och glas precis överallt. Sen trampade jag i en skärva när jag skulle städa upp och fick spendera en kvart med att gräva i fotsulan med en trubbig pincett för att få ut den. Sen har det spöregnat, oupphörligen, den enda dagen på veckan som vårt senaste Blocket-fynd skulle levereras – det vi inte har någon plats för inomhus förrän imorgon. Så det har fått stå ute, insvept i plast, och ducka under dropparna som smattrat med full kraft.

Åh halleda.

Men den slutade på absolut bästa sätt, den här dagen. Med besök från en högt älskad och så saknad morfar; min pappa som stod i hallen med regn i håret och doftade ny bil och kramades så det knakade i ryggraden.

Ni vet ju; jag älskar honom hejdlöst.

Så vi fick nån timme i vardagsrummet med Buse, prat och värme, och då kan det regna bäst det vill – för det gör ingenting. Min pappa är en mullrande, bullrande björn oavsett väder.

Så han var här;

till flickornas och Buses och min stora förtjusning, och läste Vilda Bebin för Buse med sån inlevelse att han blev trollbunden och jag blev sju år gammal igen och satt på bottnen av plastekan vi hade på Västkusten och lyssnade med stora ögon och med flytvästens tampar i munnen.

Ja. Det här;

det här blev en måndag som startade med kaos och slutade med kärlek.

Tusen tack för det.