Att ha något att se fram emot.

Ni som var med på den tiden jag väntade Buse vet att jag hade en sak i sikte som lockbete efter förlossningen; Walla. Jag skulle vältra mig i Ewa i Walla, det var min målbild, och det gjorde jag ju sannerligen också.

Den här gången har jag ingenting sådär specifikt som jag ser fram emot rent materiellt, jag längtar mest så förbenat efter att få min kropp tillbaka. Att slippa ha ont och vara öm och begränsad i vad jag kan göra; att kunna resa mig utan att stöna och att kunna ta en promenad utan att vara mörbultad efter. Och så längtar jag efter att ha kunna ha annat på mig än tights och linnen, såklart. Det är nog ganska naturligt såhär i slutet. Att sukta efter byxor.

Men en sak har jag faktiskt unnat mig. Något att se fram emot, att titta på och känna att den tiden kommer igen. Ingenting praktiskt, när man ska ge sig själv något för ett job well done tycker jag man kan få lov att vara lite opraktiskt och istället satsa på nåt som är vackert.

Som tillexempel:

Helt fantastiskt vackra skor i midnattsblått och med faktiskt någotsånär praktiskt klack.

En klack jag faktiskt skulle fixa att göra mer än att bara sitta i, om jag nu inte för tillfället var för gravid för att kunna använda dom. Och jag kan inte använda dom nu eller direkt efter att babyn är ute – men sen! Kanske nånstans i slutet av juli eller i augusti, då ser jag framför mig hur jag och skorna sitter på torget i Ystad med Banditen och sippar på ischai i solen och njuter av att inte vara begränsade och av att ha anklar igen, inte bara Frodo-formade stumpar som liksom skvalpar när man går.

Japp.

Den här gången blev det inte högar utav Walla, utan ett par midnattsblåa skor som symboliserar vad som faktiskt kommer tillbaka. Och en liten stänk av sommar.

∞

skor | a pair (finns här)