Att ha landat hemma igen.

Tänk att så var man hemma igen.

Bland hundar och barn och en skäggig och ett hus som doftar Voluspa, och där sängen tar emot en som någon man varit gift med i trettio år – eftersom den redan kan varje kurva på dig och vet precis hur du vill vila, och där vädret märkligt nog är detsamma som i Paris.

Men doften i luften, ni vet? Den är SÅ annorlunda. Det var det första vi sa, Nelly och jag, när vi klev av flygplanet igår – att här doftar annorlunda. Kallare på något vis.

Här hemma doftar dock ingenting kallare utan precis lika varmt som det brukar;

jag har fått godmorgonkärlek av Buse och väntar på att Noah ska vakna från sin förmiddagstupplur så jag kan stoppa in näsan i hans babynacke och dofta ihjäl mig litegrann, och i resväskorna som ligger slängda i hallen väntar små franska presenter till de båda två.

Och körsbärsträdet blommar!

En så maffig syn där det hänger sig över uthuset med stora klasar och silar morgonsolen åt mig så jag slipper kisa.

Och på köksbordet ligger delar av minnen uthällda,

såna jag ska ta hand om och sätta i en ram allihop tillsammans och hänga upp – för det är så man gör med dagar man inte vill glömma ens det minsta fragment av.

Men nu är jag hemma och snart ska ni få mer av Paris, men först mina pojkar och solen under körsbärsträdet och en frukost med de jag saknat allra mest.