Att ha golfat med vår stjärna.

Igår gick vi som sagt och spelade lite minigolf innan middagen!

Det var Buses första runda någonsin och han var mycket pepp inför aktiviteten. Dessutom var han fab som alltid och hade klätt sig med halsband, Mallorcaköpta armband och golfriktiga shorts. Den där, alltså. Han är solen i mitt liv.

Dessutom vet jag ingen annan fyraåring som kan posera av sig själv som en fullfjädrad modebloggare.

Får mamma ta lite kort på dig? Frågade jag.

Okej, sa han.

Och gjorde sig redo:

Alltså.

Det behövs ingen poseringsskola för den där.

Minigolfbanan ligger precis utanför hotellet och var delvis i skugga vilket var skönt i kvällsvärmen. Mannen skippade att spela, han tänkte roa sig med att titta på spektaklet istället. Han är ju en såndär med riktigt lågt handikapp, och som nog mest ville se vad hans fru hade att komma med när hon fick en putter i handen.

Dock hade vi det väldigt uppstyrt, med poängbräda och allt.

Ska det va ska det va ordentligt.

Själv spelade jag väldigt mycket golf som liten;

min mamma hade två stycken passioner i livet (förutom rashöns, hundar och dyra tröjor med ankor på från en butik i Halmstad) och det var jakt och golf. Hon var den enda kvinnan i jaktlaget och hon var en jävel med en golfbag. Så när jag var barn spelade även jag, och jag hängde på skyttebanan och sköt på fasta objekt med ett gevär som dom satte i en anordning på bordet så jag inte behövde hålla i det själv med mina små armar.

Jag var fasligt mycket bättre på prickskytte än jag var på golf, men jag var faktiskt hyfsad med en klubba en gång i tiden också. Dock var det aldrig något som bet sig fast tillräckligt för att fortsätta med i vuxen ålder, och min rygg skulle nog aldrig någonsin fixa det där vridmomentet nu för tiden som en sving innebär.

Men jag tänkte att takterna skulle sitta i.

Det gjorde dom inte.

Du spelar för aggressivt mässade mannen som nån jäkla kommentator där han stod i skuggan under ett träd och flinade under sin stråhatt.

Du ska snart få se på aggressivt menade jag och vägde min putter lite hotfullt i handen.

Han såg inte så orolig ut.

Men Buse hade det rätta knycket!

Med lite hjälp av handen då och då och nog bara ett meltdown så dog han sig igenom banan med förvånansvärt få slag, och han följde anvisningar och levde sig in i spelet till fullo. Så vem vet. Det kanske blir en liten golfare av den där också. Trots allt har han det ju i familjen; hans farfar och pappa och morfar och mormor är ju alla inbitna och skulle nog med glädje släpa runt på en klubb-vevande Buse när det begav sig.

Och så blev vår gårdagskväll, och idag har vi vaknat upp till sista hela dagen här och ska dyka ner i den med liv och lust och se till att den blir lång och full av hav.

Så himla fin resa, alla kategorier.

∞

(Jag har en gammal klänning från Maison Scotch och en kimono som också är något år gammal).