Att ha sina rutiner.

Jag är en sån som tycker om rutiner. Jag behöver inte så himla mycket spänning i vardagen; jag har tillräckligt av den varan på mitt jobb. Så när jag inte jobbar, när jag bara är jag, får det gärna vara lugnt och skönt och tråkigt. Och jag tycker om när jag vet vad jag kan förvänta mig.

På vardagarna är kvällsrutinen det jag längtar efter; när jag får komma hem och laga mat tillsammans med min man och berätta om vad som hänt, när vi sätter oss i soffan med benen under oss och ser ett avsnitt av Dexter tillsammans och jag får en nackmassage. När vi tappar upp ett bad för att varva ner kroppen innan vi ska sova – allt det där. Samma sak varje dag och jag älskar det.

Och nu? Jag har varit ledig i en vecka och har redan skapat nya rutiner. Vakna. Ligga kvar och dra sig i en halvtimme med en saluki under vardera arm; klia deras magar och blåsa i den varma pälsen bakom öronen. Leta upp ett par strumpor, tända en brasa, klä på hundarna och mig själv och gå ut och släppa dom lösa på åkrarna runtomkring. Komma in och vara genomfrusen, koka upp thé och ta en dusch, frossa i vaniljyoghurt och vattna myrten. Och så vidare.

När jag var yngre var jag beroende av spänning och nya upplevelser och jag skydde tristess som pesten. Men ju äldre jag blir desto mer värdesätter jag lugn och ro och jag älskar det. Jag behöver inte vara på väg någonstans hela tiden, jag behöver inte ha högklackat och hundra vänner och spendera kvällarna med att längta till New York, dricka drinkar och undra varför Någon inte ringer. Jag kan ha fula långkalsonger och dricka whiskey och njuta av mitt eget sällskap. Och det är befriande.