Den här bilden är tagen för ganska exakt ett år sen, nån helgmorgon nere i vardagsrummet när frukosten börjat dukas fram och Tooka spanar efter äventyrligheter utanför fönstret och jag inte var gravid. Det är så svindlande det där. Tiden.
Jag menar; tänk vad som har hänt på ett år. Och samtidigt inte.
Den decembern var jag på den värsta julshowen i mannaminne och satt inklämd mellan kolleger vid ett långbord och tittade förfärat på när två vithåriga män juckade på fioler och vi skrattade så mycket att kommunfolket vid bordet bredvid bad oss att dämpa det lite eftersom vi störde showen. Månaden efter åkte vi till Trysil med jobbet och konfererade och åkte skidor och slet armen ur led på en skidinstruktör, och det var som att vara på läger igen – jag kom hem fjärilsfladdrande och fnissmör och arbetsförälskad.
Och så blev jag gravid och världen blev lite annorlunda; jag slutade ofrivilligt att äta kött och åkte på semester till Grekland och tyckte själv att jag såg vansinnigt gravid ut men när jag ser bilder på det nu ser det mest ut som om jag hade ätit för mycket pasta. Jag arbetade mig igenom varenda craving man kunde tänka sig, fick rohypnolhjärna och ett sjuhelsikes humör – på jobbet fick jag lämna över mer och mer till mammavikarie-Murre eftersom mitt tålamod var löjligt litet och jag mest fick spendera dagarna med att motstå impulsen att ringa runt till folk och be dom hålla käften (för det hade inte varit särskilt bra för de framtida relationerna).
Månaderna gick, jag käftade med min BM som jag tro det eller ej faktiskt tyckte riktigt mycket om, pastakroppen förvandlades till Tommy Körberg och jag satt hemma och väntade på att ploppa ut barn tills jag slutligen fick nog och gav mig ut på en maratonfotografering för Folk vilket minst sagt gjorde susen. Dagen efter gick vattnet när jag hade en hantverkare i vardagsrummet, mannen kom hem och jag fick Dag på kvinnokliniken att backa två steg när han skulle undersöka mig. Dagen efter vrålade jag ut vår Leo i ett rum på förlossningen, fick en infektion, fick åka hem, fick åka tillbaka igen och hamnade på neonatal där jag satt i en grönklädd fåtölj och fulgrät medan de försökte hitta blodkärl i min sons huvud och jag fräste åt alla på avdelningen som kom fram för att säga grattis! för jag kunde inte för mitt liv begripa vad det var att gratulera till att man hamnat på neonatal – tills mannen mjukt viskade att det var barnet de gratulerade till, inte att vi var där.
Så hasade jag runt på neo i några dagar i mina vita tossor, stiftade bekantskap med en mjölkmaskin och blev tillslut så förbannad på alla olika amningsråd att jag fick en läkare att hålla med om att det nog var bättre att vi fick åka hem på permission för att lösa det där själva. Två dagar senare var vi utskrivna, han hade gått upp 150 gram och livet var som det skulle igen.
Och nu är vi här – ett år från den där bilden med en fyrakilos silkesapa. Samma hus, samma soffa, samma liv.
Bara lite annorlunda. Och mycket bättre.
Tänk som det kan bli 😉
Ha en fin dag!
Anna
Fin reflektion av en fin Emma!
Kram Jes
Men vad fint skrivet!
Ja det är verkligen otroligt hur mkt det kan hända på bara ett litet år 🙂
Så fint livet är! Själv sitter jag i min nya lägenhet med sammetslena trägolv och undrar hur jag kan vara så lyckligt lottad som har en familj på 20 personer som kommer och firar min 25-års dag. Livet är förbaskat härligt! Kram
Ja tänk vad man hinner med!
Haha, ja – utifrån den sammanfattningen så har det ju varit 190 knyck hela vägen. 🙂
Om ett år kommer du rabbla sonens alla framsteg i stället. 🙂
Ja, visst är det helt fantastiskt, egentligen. Det där med silkesaporna. Hur de kan förändra, förbättra och få livet till en helt ny dimension. Bara på ett ynka litet år. Å nästa år sitter du i samma soffa (maybe) och undrar hur tusan livet var innan silkesapan. Denna livslånga kärlek som ändå är så ny men som känns som den alltid varit där.
Det är häftigt, det där med tiden. Å de där silkesaporna :).
KRAM
Ja,tänk vad livet kan ändra sig på ett år! 😀
Kram Carin
Du skriver så underbart bra!!! Har skrivit det här förut och gör det igen – skriv en boooook! 🙂
Många varma kramar
Helt otroligt vad mycket som hinner hända på ett år, fantastiskt är vad det är!
Fint inlägg 🙂 Tänk vad mycket som hinner hända, och man har ingen aning förrän efteråt.
Visst är det märkligt att på ett år så är livet förändrat för alltid, på ett alldeles fantastiskt oåterkalleligt sätt. Och roligast av allt är att man aldrig vet om det innan,
Malin
Det är så fantastiskt att tänka tillbaka ibland, på allt som varit, och på det som förmodligen kommer att komma.
Ska nog fundera lite över det där i min blogg ikväll, tack för inspirationen! 🙂
Och visst är det alldeles, alldeles underbart?
Önskar dig världens bästa vecka! Leo är så fin så fin! <3
Du skriver fint du Emma… tillbakablickningarna får mig att tänka på Kent den här morgonen ”Tiden går, om hundra år är du stjärndamm, min vän”.
Jag blir så glad! För bara ett litet tag sedan bestämde jag mig för att börja blogga och helt plötsligt hittar jag massor med folk runtom i Sverige som generöst delar med sig av sina liv. Det är ju så kul att få läsa hur alla har det. Nu ska det bli superspännande att läsa ikapp mig här… 🙂
Hej!
Japp, sa ar det. For 2 ar sedan var jag ute pa spannade saker var kvall. Vernisage, drinkar och fester. Min kyl var alltid tom for vi at alltid ute och àt jag och mannen. Nu 2 ar senare far jag vara glad om jag ar utanfor hemmets portar EN kvall i veckan, de andra kvallarna spenderas framfor Pippi och i badet . Kylen ar full, for nu ar vi 3 som maste kàka inne var kvàll. Det ar en OTROLIG omstallning, och det AR jobbigt ibland-fast nar spontan kramarna kommer allt oftare och man se honom kuta lyckligt mot en nar man hàmtar pa dagis sa vàger det liksom upp for alla fester i varlden.
Du, Emma jag MASTE bara fa veta; Har du stadhjalp? Snalla sag ja, annars forstar jag inte HUR du kan ha det sa fint och rent hemma, ha tid att skriva sa bra och genomarbetade texter, och dessutom verka vara inte det minsta stressad.
kram.
Det är det som kallas för livet… fin beskrivning av dig.
Så mycket bättre med andra ord.
Älskar att läsa sånna tillbakablickar. Man vet inte alls med andra ord vad som händer runt nästa hörn. Det är ju underbart.
Jaadu, tiden går fort när man har roligt! 😉
Undra vad som hänt i mitt liv om ett år…hmm?
Tänk vad som kan hända på ett år. Man tycker att det var som igår, men när man börjar se vad som egentligen har hänt så kan man fundera på om det verkligen bara är ett år… Så fint skrivet, Emma. Kramar Kicki
Ja livet överaskar oss ständigt. Det är det som är så fantastiskt, det är bara att hänga med.
Du är förbannat bra på att uttrycka dig i text 🙂
Ler o njuter varje gång jag är inne hos dig o läser. Du skriver så otroligt bra! Känner igen mig till 100 %, fast nu är det 2 barn och 10 år sen jag o min man satt i en likadan soffa… Det går så fort, ta vara på tiden!
Kram!
Det är sånt här som är så härligt med å blogga också.
Att man kan se allting från den vinkeln också.
Jag har snart haft min blogg i fem år, under den tiden har jag fått två fina söner, köpt ett hus å gift mej, å tusentals andra saker som finns nedskrivna å förevigade. 😀
Livet är väldigt vackert när det blir sumerat i en så fin text.
Har nämnt det förr, du borde skriva en bok. Men om du inte har tid kan du alltid göra en bok av din blogg. En vän till mig gjorde det.
http://www.bloggtillbok.se/start.aspx
När barnen kommit går tiden så fort att man inte hinner fatta nått.
Jag vände mig om från skötbordet, för att kasta en bajsblöja, och när jag vände mig tillbaka blev jag tvungen att böja huvudet bakåt, och stirrade in i ögonen på en gänglig sak med fjunmuche och som med pubberöst wailade fram en fråga om varför inte de svettstinkande fotbollskläderna hade hoppat in i tvättmaskinen av sig själv!
Vad hände liksom?
Kram Susanne
Så fint det är med livet, jag blir helt härlig när jag läser! Nu väntar jag på att min Viggo ska ploppa ut, jag längtar så 🙂
Skönt att bara tänka efter lite ibland hur allt i livet förändras….bara ta in alla känslor och tankar…det är viktigt!
//Emma
Vilket år, Emma! Och tänk jag har haft förmånen att få följa dig genom det. Tack!
Kram
Underbart! Och så sitter man här alldeles tårögd igen… 😉
Jag väntar på del 8…. 🙂
Tänk vad mycket som hänt er på ett år.
När jag tänker tillbaka på det gågna året har nästan inget hänt känns det som…. Hmm…
=o)
Åh vad fint skrivet. Känner så igen mig när du skriver om neonatalen. Inget illa med neonatal, men oj vad skönt det var att få åka hem, dagen innan julafton, efter att varit instängda där i sju dagar.
Det var först då, när vi kom hem, som jag kände att nu börjar det, nu är jag mamma!
Ja, oj vilken resa på ett år. Fin reflektion av en fin Emma 🙂 Kram!