Ja. Klockan 16:04 föddes en liten Leo. Otroligt. Foto kommer sen när jag åkt hem (funkar inte på appen) och han är det finaste jag sett, min lockiga lilla son. Jag? Trött så ögonen går i kors. Mannen? Omtumlad och rörd. Och Nelly? Svimfärdig och gråtande. Vilken jävla grej.
Nä, ingen Leo ännu. Det är lite segt det här. Men jag mår toppen, har bara haft några kräkfester till och Ola är fortfarande dagens grönklädda hjälte. Vad ska vi sikta på? Innan två? Det känns fint, innan två. Jag är ju trots allt öppen 9 cm och jäkligt påtänd. Nu pilatesboll!
Nyss var Ola här och satte epidural. Jag älskar Ola. Alltså på riktigt. Epidural is the shit och jag är sju centimeter öppen och nu är det väl bara det göttiga kvar antar jag och jag kan inte med ord beskriva vilken lättnad det är att inte ha ont. Varför får inte Ola Nobelpriset? Ja. […]
Sådärja. Då har man hunnit öppna sig fyra centimeter, fått morfin i skinkan och exorcist-kräkts ner ett helt badrum. Inte illa på en timme måste jag säga. Ska man sluta blogga nu? Det ska man va. Lite sjukligt annars. Men jag ville mest säga att det går bra det här.
Tjahapp. Nu ligger man här i en skinnfotölj med ett skärp på magen som mäter värkar, och gapskrattar med Nelly och frågar sköterskorna om gynekologen (som tydligen heter Dag och ska glutta i min vajajna om en liten stund) har hästsvans – för då får han fan inte titta. Mannen är aningen besvärad men finner […]