Vilken fantastisk morgon det var idag! Solen var mjuk och åkrarna fulla av dimma och det var så vackert att det knappt gick att ta in. Såna mornar kan jag stå hur länge som helst i onepiece i trädgården och glo ut över åkrarna och andas och undra hur jag någonsin klarade mig inne i stan.

Idag har jag absolut noll och ingenting spännande för mig. Jag ska städa och scanna in papper och boka flygbiljetter (nåja, det är ju ganska kul) för en tripp till Umeå Fashion Week i oktober, och sen ska jag kränga en himla massa ost till lunch och vara fasligt nöjd över mig själv som har städat. Ja, typ så. Och så ska jag kurera mig från helveteshostan som bestämt sig för att vara en del av förkylningen.

Så nä. Så värst spännande kan jag väl inte påstå att dagen är. Men det är ju trots allt tisdag och tisdagar i den här familjen är ju fredagar, så jag är pepp ändå. Minifredag och morgonvackert, liksom! Man kan ju bli lycklig för mindre.

 

Den här rätten har mannen ”hittat på” och den är något av det absolut godaste jag vet. Varenda gång han frågar vad jag vill ha att äta gastar jag skaldjurspastaaaa! och då vet han vad som gäller. Är den nyttig? Nej. Spelar det nån roll? Inte den minsta. Den är så god att jag dånar.

Så. Till Scout Valiants kräftpasta behövs det:

2 stycken färska chilifrukter
3 stycken vitlöksklyftor (oh yes, ta i så du skäms)
3 dl creme fraiche
lite hummerfond
flingsalt
svartpeppar
kräftstjärtar

+ färsk pasta
+ pecorino (eller parmesan, men pecorino är godare)

Såhär gör du:

Dela och kärna ur chilin, skär den på tvären i strimlor. Pressa vitlöken. Fräs chilin och vitlöken i en skvätt olja. I med creme fraichen och låt det puttra upp lite. Droppa ner hummerfond och smaka av med salt och peppar.

Koka färskpastan.

Precis innan servering så ska kräftstjärtarna ner i såsen. Servera med mängder av riven pecorino/parmesan på toppen.

Klart! Enkelt, hett och snuskigt gott.

jenny grettve jersey pants/kotyr

 

Alltså. Kostymbrallor i mjukisbyx-kvalité! Förstår ni? Det måste ju vara typ världens bästa uppfinning sen hjulet eller nåt.

Jag smäller av så skönt. Tänk bara vilka luncher man kan ladda ner i ett par såna här.

Good thinking, säger jag bara.

 

Det är fortfarande förkylningsöken här hemma.

Eller ja, mest för mig, busen verkar snart vara samma gamla vanliga buse igen. Jag är däremot väsande och snörvlande och kraxande och tycker fasligt synd om mig själv och dricker en himla massa chai och säger oj oj oj ser lidande ut. Det är ju i och för sig lite skralt med sympatierna här hemma när det bara är jag och busen, han tittar mest på mig innan han säger hä! och ger sig iväg som ett skott över vardagsrumsgolvet och vill bli jagad. Men jag kör hela oj oj oj ändå. Man vet ju aldrig.

Den här veckan har jag oroväckande lugnt. Jag säger oroväckande för det finns alltid en överhängande risk att jag har bokat in något som jag glömt. Det brukar aldrig vara såhär lugnt. Men jag tänker försöka hålla det så – veckan efter kan, om allt går som planerat, behöva mig lugn och utvilad och redo att sätta tänderna i något fullkomligt nytt. Så jag stillar mig.

Men nu; lite mer chai och golvrally med buse. Och en smula oj oj oj på toppen.