Vi kör på riktig söndag idag.

Lagar amerikanska pannkakor och äter med lönnsirap, dricker té, lyssnar med ett halvt öra på Nyhetsmorgon och hasar runt i raggsockor. Den Stora Förkylningen har kommit till huset och bosatt sig i både mig och busen; vi snörvlar och hostar i kör och är sådär förkylningsruggiga som man bara kan bli av höstens första bacillhärd. Mannen har dock klarat sig hittills. Måste bero på all den där cyklingen han envisas med att utföra.

Så idag stannar vi mest hemma och barrikaderar vardagsrummet. Förutom en promenad med flickorna och en nypa frisk luft lite senare planeras här absolut ingenting mer än glass, serier, sagoläsande, soffkurande och en session hamrande med kastruller.

En finfin aktivitetsnivå för en söndag.

 

Vi har hållit oss sysselsatt idag i det skånska regnet. Himlen har varit öppen och det har öst ner mest hela dagen; flickorna har vägrat att gå ut och busen har kasat runt i vardagsrummet och organiserat om leksaker.

 

 

Själv har jag fotograferat undan saker som legat på vänt i veckan; som lite Syster P till Nordljus (någon av de orientaliska skulle absolut kunnat få stanna kvar hos mig, älskar dom). Busen tyckte att det var vansinnigt spännande och ville vara med mest hela tiden, så det blev en himla massa busebilder innan han fick hänga med pappa lite medan jag fotograferade klart. Och ja. Som ni kan se. Rödhårig! Trivs som fisken i vattnet med det.

 

 

Och sen kom Fru Sederblad och drack té och planerade stordåd. Det finns få saker jag tycker är så finemang en lördag som att sitta i en soffa och sörpla varmt och ta över världen. Det borde man göra jämt. Hon är förbaskat fin den där kvinnan.

Och nu ska det göras het färskpasta med skaldjurssås, rivas pecorino och sen laddas för en lördagskväll full av lättja och med hållna tummar om att den där förkylningen som ligger nånstans i ögonrynshöjd inte får för sig att gå bananas och bryta ut. Ja. Vi håller oss sysselsatta här hemma i regnet.

Vi gör lördag, helt enkelt.

 

Ja.

Efter en vecka upp och ner och hit och dit och med almanackan under armen är det nu dags att ta fredagskväll på riktigt. Äta rödbetor med chevré, se en film, lyssna på regn, halvslumra under en filt med huvudet på soffans armstöd. Bläddra i tidningar, börja på den där boken, muttra nåt om mörkret och hur fort det går. Såna saker.

Veckans bästa kväll startar nu.

 

Det har varit en extrem vecka.

En som började med stor sorg och som sen fylldes på med saker från den andra änden av repet. Det har nog inte inträffat så många stora, roliga saker på en och samma sak nån gång. Framgångar. Saker som kommit i hamn efter en tids arbetande – som nu liksom bara glidit in som om det aldrig funnits några hinder.

Det finns en förvirring i det där. Att rymma både sorgen och glädjen, att ingen tar för mycket plats. Eller snarare; att båda ska få plats, ska rymmas. Att inte låta sorgen överskugga det som inte ska överskuggas. Och att inte låta glädjen skämmas för att den har den dåliga smaken att komma vid fel tidpunkt i livet, i fel vecka.

Så jag bär båda två nu. Glädjen och sorgen. Sorgen och glädjen. Och jag ska berätta allt sen, såklart, men det blir nog bara om glädjen.

Sorgen får fortfarande (och alltid) vara bara min.