Det blev en dag idag också. Såklart.

Mannen har stannat hemma och leker med busen i vardagsrummet och jag sitter inne på kontoret med ena handen runt en kopp té (alltid té, jag har fortfarande inte lärt mig dricka kaffe) och gör det som jag gör bäst och som kvinnorna i vår släkt tagit till i generationer när molnen hopat sig: arbetar. Fortfarande i morgonrock och aningen vimmelkantig med torr hals, men trots allt arbetande –

framåthukad mot skärmen sliter jag med en logotyp, grunden till något att vara stolt över, till det som planerats i månader. Mjukraka bokstäver i fonetisk stil och med ett svagt rundat o, semikolon i blyertsgrått, känslan av kvinnligt men samtidigt starkt. Eller just därför starkt, snarare. Åtta bokstäver stolthet.

Det är så vi gör i vår familj.

Det är så ett bageri kommit till, ett vårdhem drivits upp, ett aktiekapital skapats från ingenting i en tid då kvinnor mest skulle vara hemma. Och det är så en sorg blir till en kraft istället, en sporre att kunna mer.

En gemensam stolthet över historien och en beslutsamhet i att det inte slutar där.

 

Det har varit en berg-och-dalbane-dag idag. Från den ena ytterligheten till den andra. Från spänning till sorg till eftertanke till förväntan. Hela känsloregistret på en dag, förväntade att få plats i en enda kropp. Som om världen tagit ett extra varv just idag, och jag antas hänga med.

Vissa saker skriver man inte om.

Eller man och man. Jag. Vissa saker skriver jag inte om, och det här är en av dom. Sorgen.

Inte nu.

Sen, tids nog, ska jag berätta. Kanske när snön kommit och det vassaste lagt sig. Då ska jag berätta om hur någon mest älskad gått bort och hur jag förväntas hantera det och hur jag gör det för att det är så hon har lärt mig. Hur jag, just denna dag när jag får reda på att hon inte längre finns, gör mitt bästa för att göra henne stolt.

Och hur jag kanske, kanske lyckas.

Men inte nu. Än-nu.

Sen.

Tills dess skriver jag henne brev istället, opublicerade. Och livet går vidare.

 

Och så blev det måndag igen och busen har lärt sig kommunicera med delfiner (kanske även möjligtvis hundar) och han utnyttjar denna färdighet med glädje till mina trumhinnors stora skräck, vinden har kommit in från havet och hela luften doftar tång och det är sådär allmänt grått som det helt enkelt bör vara en måndag.

Idag ska jag på ett möte, vänta besked på nåt oj-så-stort-men-förbaska-kul, bada buse, bada saluki, bada mig själv och rensa ur kontoret. Och så ska jag tvätta och sånt där annat trist, såklart, och baka sockerkaka och göra klart en tävling och fundera på hur man får ur busetuggade riskakor ur vardagsmattan. Helt vanliga måndagssysslor med andra ord.

Och så ska jag smälta lördagen lite till, för det är jag nog inte riktigt färdig med. Ni ger mig sån energi – vet ni det? Energi och tankar och framåt-ska-vi.

Och det ska vi, bannemig. Framåt.
Allihop.

 

Vi har haft planeringssöndag idag, Fru Sederblad och jag.

Suttit hemma hos henne med varsin liten anteckningsbok och räknat och skissat och ringat in och sagt ”hmmmm” om och strukit med fingrarna på hakorna och sett fundersamma ut. (Och så glömde jag min kamera! Så orutinerat att det inte är klokt. Så för att se lite mer vettiga bilder av kvällen får ni kika in hos henne här). Men iallafall. Vi har planerat, pratat ihop oss, kommit nåt bra på spåret och sen har vi vandrat i hästhagar och klappat de vackraste djuren som finns och pratat lite till. Gått tillbaka in i köket, skrivit lite mer.

Det är något av det häftigaste jag upplevt i mitt liv faktiskt – det här som bloggandet faktiskt för med sig. Alla dessa möten med starka, företagsamma kvinnor som man kan slå sig ihop med, hjälpas åt. Alla dessa stunder av brainstormande, testande, avvägande – känslan av att ha någon att kasta bollar till och få dom tillbaka. Att ha fri himmel utan tak, att få växla mellan gapskratt och allvar för att sekunden efter få gå tillbaka till gapskratt igen. Att få vara sig själv och ta plats och få ha ett utrymme, att få ge någon annan utrymme och säga varsågod lika mycket som tack.

Att få göra skillnad och få skapa något utan att det för den sakens skull behöva vara så jäkla –

…

äsch…

… så jäkla skitnödig.

Man behöver faktiskt inte ha tråkigt på vägen. Och tillsammans –

tillsammans är man mindre ensam. Så är det bara.