Allt som oftast slår det mig vilken parodi man är som småbarnsförälder.
Som när man ska försöka ta sig ut på lite hederlig samvaro med andra likasinnade och bara själva resan dit är ett äventyr. När man har juice i håret och ett barn under armen och försöker hitta bilnyckeln samtidigt som man bläddrar i den nya barnvagnens instruktionsbok genom att klämma ena delen av den under hakan och försöka läsa genom att ställa sig framför hallspegeln. Hur man tillslut ger upp och med våld trycker in en icke ihopfälld, men väldigt fin, vagn i en jäkligt liten Opel Corsa under tiden det regnar som om himlen öppnat sig och ens barn dragit av sig båda strumporna. Barn måste ha strumpor på sig när de träffar andra. Så är det bara.
Och så kommer man fram och ska fika, vilket egentligen inte alls går. Om man nu inte räknar fika som att sitta och ropa till varann över ett bord samtidigt som man föst ihop allt man äger (iphone, té, glas, sugrör) som nån slags rädd liten hög i mitten av bordet för att förvånansvärt långa barnfingrar inte ska nå dom. (Alla som nån gång låtit sitt barn suga på sin iPhone vet att det inte är en bra idé. Än idag kan jag inte svara om någon på A ringer och ibland får den ligga på element och hämta andan en stund för att ens klara av att öppna sig. Men iallafall).
Det är bara att skratta. Skratta, andas, ta en kaka till.
Det är hysteriskt roligt att vara mamma.
