prickig tröja/noa noa, helt fantastiska stövletter/alberto fermani

 

Om någon timme ska jag iväg på möte och vara seriös.

Japp. Jag, som fortfarande inte ser klok ut och som tenderar att bli lite kärleksluddig i kanterna av mina piller ska alltså om någon timme iväg och ha ett någotsånär businessaktigt möte med andra vuxna människor.

Se där ja.

Tack och lov är det med människor jag faktiskt träffat förr, när jag varit rak och fullkomligt oluddig, så jag tror att jag kan komma undan med det ändå. Men klackarna får jag nog tyvärr lämna hemma. Där går gränsen. Så först ska jag på möte och sen ska jag till min älskade naprapat och få ström och sen ska mannen och jag ta busen och besöka något fint inne i stan – och sen kan jag återgå till soffläge och krokighet.

Men först; businessmöte.

Ha ha ha.

 

 

Nä, jag är ju inte så rolig idag. Ni som har mig på Instagram har sett varför – jag ser bokstavligt talat inte klok ut i kroppen. Så det får vara lite halvtråkiga inlägg på bloggen tills jag är lite rörligare igen. Just nu är det liksom inte nån action på den här damen om vi säger så. Jag ligger i soffan och ropar tack för att du är hemma! till mannen och sms:ar med Rolf och tänder så många nya doftljus att jag nästan blir yr (jag älskar! när jag hittar nya ljus som doftar bra och inte huvudvärksjobbigt, min favorit är den här, den är så god att man tuppar av) och klappar Tooka bakom öronen. Mer spännande än så är det tyvärr inte, därför blir väl inläggen och bilderna därefter.

Men jag har ju dom bästa runt mig och därför är det helt okej ändå. Som alla härliga bloggkvinnor på facebook som planerar nästa ut-och-äta-middag-och-skratta-tills-vi-kräks-träff, och Nelly som skickar fina meddelanden och Nicole som gör mig rörd in i själen. Och mannen och busen, och ni som skriver kommentarer som får mig att fnissa.

Det sammantaget gör det mer lattjo att se ut som om man böjts på mitten.

(Det, och det faktum att det vankas mer röv-ström imorgon. Det är ju som sagt alltid livat med lite el i skinkan, oavsett veckodag).

 

 

 

Kände ni det också i morse? Den där svaga antydan av höst. På riktigt. Det går liksom att känna i luften, den där underliggande friska kyligheten och så doften såklart – av nyslagen åker och hög himmel och allt där emellan. Underbart.

Idag är jag fortfarande som en fällkniv, det blir så när man inte kan ligga pall hela dagen och låta kotorna vila, men mannen (den bästa) kommer hem vid lunch och tar över så då kan jag återgå till att ligga med kuddar under knäna och spela facebookspel och äta Dumle och läsa böcker för busen och göra upp storslagna planer inför hösten. Såna saker. Och skicka töntiga meddelanden fulla med hjärtan till folk jag tycker om och kläcka idéer till Fuffe och titta på Italienska Vinthunds-valpar och säga åååå fast jag vet att två hundar räcker.

Men nu ska jag passa på att slänga mig i soffan när busen sover och titta på skräp-tv. Operation Repo till exempel! Hur kul är inte det programmet egentligen? Älskar’t.

Och just det! Ni som undrar vart Tindy tagit vägen? Jo, hon skulle skaffa en ny bloggadress och råkade liksom stänga den gamla. Men hon finns iallafall här nu. Älskade virrpannan.

 

Jag har världens bästa vänner.
Som Nelly som kommer hit och lyfter busen när jag är så sned att jag knappt kan gå, trots att hon själv har nackspärr.
Så då sitter vi här i varsin soffa och är lite vinga tillsammans och hon läser för Leo och han skrattar när hon skrattar och jag kan ligga stilla, stilla och inte känna av att jag har ont.

Det är vänner, det.